Islands säkerhetspolitik har utformats på basis av landets strategiskt viktiga läge. Island ligger mitt i Nordatlanten och vid sjötransportförbindelserna mellan Europa och Nordamerika. Detta har haft en avgörande inverkan på Islands säkerhetspolitiska ställning sedan andra världskriget.

Island beslöt sig för att ansluta sig till Nato i dess grundningsskede 1949, men under förutsättning att inga trupper från andra Natoländer sätts in på isländskt territorium i fredstid och att Island inte avkrävs egna väpnade styrkor.

Islands säkerhet är dubbelt säkerställd: förutom Natos säkerhetsgarantier har Island ett bilateralt försvarsavtal med USA från 1951. I den åtog sig Förenta staterna att ansvara för Islands försvar. USA upprättade en militär ledningsstruktur och motsvarande styrkor (Iceland Defense Force, IDF) för Island. Efter det kalla krigets slut avtog USA:s och Natos militära intresse i Nordatlantiska havsområdet. USA började minska IDF:s verksamhet, övergav också Keflavikbasen 2006 och till slut avskaffade IDF 2011. Förenta staterna och andra Natoländer har dock organiserat militära övningar på Island.

Island har varken egen försvarsmakt eller försvarsministeriet. De enda ”maktmyndigheterna” är polisen och kustbevakningen, som är underordnade justitieministeriet. I utrikesministeriets organisation ingår direktoratet för säkerhet och försvar, vars chef deltar i möten om internationellt försvarssamarbete under titeln ”Chief of Defence Island”. Island deltar också i nordiska NORDEFCO samarbetet. Den isländske utrikesministern deltar ofta i internationella möten på försvarsministernivå. År 2016 inrättade Island det nationella säkerhetsrådet.

Under utrikesministeriet står en liten (cirka 30 personer) lätt beväpnad krishanteringsenhet (Íslenska Friðargæslan) som har deltagit i internationella krishanteringsinsatser i Kosovo och Afghanistan.

Kustbevakningens huvuduppgifter gäller sjöövervakning och sjöräddning, men den har också militära funktioner. Efter att amerikanerna hade lämnat Island, tog kustbevakningen över bevakningen av Keflavikbasen. Kustbevakningen ansvarar också för landets luftbevakning, som är en del av Natos integrerade luftförsvar. Iceland Air Defence System (IADS) består av fyra radarstationer, ett kommunikationssystem och kontroll- och rapporteringscentrumet (CRC) i Keflavik, som överför luftlägesbilden till Combined Air Operations Centre (CAOC) i Tyskland.

Sedan 2008 har andra Nato-länders flygvapen bedrivit fredstidsövervakning av Islands luftrum (air policing) med stridsplan enligt samma principer som i de baltiska länderna. Kustbevakningen organiserar nödvändiga HNS-stödtjänster (Host Nation Support).

Kustbevakningen har en styrka på cirka 250 personer och inkluderar tre utsjöbevakningsfartyg, ett trängfartyg, bevakningsbåtar, ett maritimt övervakningsflygplan (Dash-8) och tre medeltunga helikoptrar (Super Puma, Airbus H225). Kustbevakningens årliga budget är cirka 50 miljoner euro.

Militärstrategisk geografi ändrades inte efter det kalla kriget, och GIUK-gapet finns fortfarande. Ryssland har trappat upp den militära aktiviteten i de arktiska haven och Nordatlanten. När spänningarna mellan väst och Ryssland ökar har Islands betydelse börjat växa igen. USA har återaktiverat 2. Flottan, som under kalla kriget var ansvarig för den amerikanska marinverksamheten i Atlantregionen. Förenta staterna och Nato stärker sin militära övervakning och operativa kapacitet i Nordatlanten och norra Europa, och då behövs Island igen.