Turkiet är arvtagaren till det osmanska riket, som deltog i första världskriget på centralmakternas (Tyskland) sida. Enligt det fredsavtal som slöts 1918 efter Sévreskriget skulle det osmanska riket ha krympt till en liten kuststat vid Svarta havet. För att förhindra detta, under ledning av Mustafa Kemal Pašša, fördes det sk Kriget för Turkiets räddning, som i praktiken var ett krig mellan Turkiet och Grekland. I slutet av den undertecknades fredsfördraget i Lausanne 1923, och kort därefter upprättades det nuvarande Turkiet.

Efter fredsslutet genomgick både Turkiet och Grekland ett befolkningsutbyte. Cirka 1,2 miljoner greker (kristna) var tvungna att flytta från Turkiet till Grekland och cirka 400 000 turkar (muslimer) från Grekland till Turkiet. Majoriteten av de tvångsfördrivna trodde att de en dag skulle återvända till sina födelseorter. Situationen kan lätt jämföras med till exempel palestiniernas målsättningar.

En annan faktor, som härrör sig från Turkiets historia och som fortfarande påverkar är befolkningsöverföringarna av de kristna armeniska och assyriska etniska grupperna, som ansågs som opålitliga, av det osmanska riket mellan 1913 och 1917. Minst 300 000 människor dog i dessa och de högsta uppskattningarna av de döda är upp till 1,5 miljoner. Turkiet accepterar inte att aktionen kallas för ett folkmord. Men efter att president Biden tillträdde 2021 erkände USA det armeniska folkmordet, trots turkiska protester.

Mustafa Kemal blev Turkiets första president 1923 och fick hederstiteln Atatürk (Turkarnas fader). Hans mål var att skapa en europeisk, sekulär stat i Turkiet, där religion är en persons personliga angelägenhet. Efter hans död blev Atatürk föremål för personlig dyrkan. Fenomenet kan närmast jämföras med dyrkan av Lenin under Sovjetunionen.

Turkiet har genom åren haft fyra sk militärkupper 1960, 1971, 1980 och 1997. Det var dock inga egentliga kupper utan det handlade om att återföra landet till rätt kurs. Fram till 2014 omfattade den turkiska försvarsmaktens lagstadgade uppgifter att upprätthålla det sekulära, västerländska Turkiet som definierats av Atatürk, och med ”militära kupper” utförde de väpnade styrkorna detta uppdrag. President Erdogan tog bort denna uppgift av de väpnade styrkorna när han tillträdde 2014.

Turkiet anslöt sig till Nato 1952 och har varit en kandidat till medlemskap i Europeiska unionen sedan 1999. Förhandlingar om medlemskap inleddes 2005, men har inte framskridit positivt.

Turkiets president, Recep Tayyip Erdoğan, har starkt drivit på för att landet ska återgå till ortodox islam, det vill säga att avbryta Atatürks sekularism. Ett konkret tecken på detta är den betydande ökningen av antalet moskéer och byggandet av den största moskén (Büyük Çamlıca Camii) på en framträdande plats i Istanbul. Mer betydelsefullt än byggnaderna när det gäller målet har varit att ortodoxa sunnimuslimer tar över polisen, skolsystemet och de väpnade styrkorna. Den avgörande händelsen var kuppförsöket som ägde rum sommaren 2016. Efter att kuppen slagits ner påbörjades även de väpnade styrkorna islamisering. I början av president Erdogans första mandatperiod ändrades processen för utnämningar av de väpnade styrkornas högsta ledning och numera beslutar presidenten om befordringar.