Turkiets mål är att utvecklas till åtminstone en regional stormakt, i vilken roll det skulle kunna fungera som talesman för den islamiska världen, övervaka intressen och främja islam. På många sätt befinner sig Turkiet på gränsen mellan västländer och den islamiska världen, och är det enda större islamiska landet som har förutsättningarna för detta.

Fokus för utvecklandet av Turkiets inflytande ligger i Afrika och islamiska och turkisktalande länder i Kaukasus och Centralasien. Turkiet strävar också efter att utveckla sitt inflytande i västerländska samhällen. Turkiet är en viktig medlem av Nato på ett strategiskt viktigt område och siktar på EU-medlemskap.

Grunden för Turkiets strategi är att vara oberoende från andra länder, vilket kräver att man uppnår självförsörjning inom alla möjliga områden i samhället, från livsmedel och mediciner och till försvarsindustrin.

Turkiets EU-medlemskapsförhandlingar avbröts i praktiken efter kuppförsöket i Turkiet sommaren 2016, eftersom Turkiet inte har avslutat det politiska förtryck som startade då. Kritik har också väckts mot Turkiets operationer i norra Syrien och eftersöknings- och borraktiviteter i grekiska territorialvatten. Turkiet strävar dock fortfarande efter att bli medlem i EU. Det är viktigt för EU att förhindra en okontrollerad flyktingström som den hösten 2015. I mars 2016 undertecknade EU och Turkiet ett avtal som avsevärt begränsar antalet illegala invandrare till EU. EU, å andra sidan, gav Turkiet cirka 6 miljarder euro i flyktinghjälp.

USA har traditionellt varit en viktig allierad med Turkiet och vice versa, vilket till exempel bevisas av lagret av amerikanska taktiska kärnvapen som finns i Incirlik-basen i Turkiet. Relationerna började dock försämras efter kuppförsöket 2016. Ytterligare sprickor i förhållandet mellan USA och Turkiet har förorsakats av de ryska S-400 luftvärnssystem som köpts av Turkiet och USA:s stöd till Grekland. USA har utökat det militära samarbetet med Grekland och säljer Greklands F-35 multirollsstridsflygplan, medan Turkiets F-35-projekt avslutades och F-16 Viper-projektet har lagts på is tills Turkiet också har ratificerat Sveriges NATO-medlemskap.

Uppvärmningen av relationerna mellan Ryssland och Turkiet började samtidigt som Turkiets relationer med väst svalnade. Efter kuppförsöket 2016 har Ryssland visat Turkiet förståelse både vad gäller interna operationer och även vad gäller militära operationer i norra Syrien. Ryssland har inte ingripit i Turkiets aktiviteter i norra Syrien. Turkiet och Ryssland står dock på olika sidor i konflikterna i Libyen och Nagorno-Karabach. Ryssland är viktigt för Turkiet framför allt när det gäller energiförsörjning. Förutom de ryska naturgasledningarna som går genom Turkiet beställde Turkiet ett kärnkraftverk på 4,5 TW från Ryssland 2017, som är planerat att vara i drift 2026. Dess första reaktor togs i drift 2023.

Under kriget i Ukraina har Turkiet försökt behålla en ställning som neutral – och i viss mån utomstående. Ryssland är viktigt när det gäller Turkiets strategiska mål, men Ukraina är också ett betydelsefullt land när det gäller självförsörjningen av Turkiets försvarsindustri. Ukraina kan erbjuda know-how inom missil- och motorteknik. Dessutom är Ukraina en viktig kund vid försäljningen av turkiska drönare.

Turkiet har inga nämnvärda naturgas- eller oljeresurser på sitt territorium (exklusive möjliga upptäckter i Medelhavet och/eller Svarta havet), och därför siktar Turkiet på status som transitland för naturgasledningar som leder från Ryssland, Kaukasus och Mellanöstern till Europa. Den senaste milstolpen är byggandet av TurkStream-rörledningen, som går förbi de rörledningar som går genom Ukraina, via Svarta havet från Ryssland till Turkiet och vidare till Europa.

Förhållandena mellan Turkiet och Grekland är extremt dåliga till följd av tusen år av fientlighet. De bygger på olika religioner, ockupationen av Konstantinopel och framför allt resultatet av kriget för Turkiets befrielse, vilket har lett till en skarp ekonomisk intressekonflikt. De grekiska öarna begränsar avsevärt Turkiets exklusiva ekonomiska zon (EEZ). Turkiet har förnekat utvidgningen av den grekiska ekonomiska zonen till området öster om Kreta, och betraktar den som sin egen ekonomiska zon. Turkiet har genomfört provborrningar i det omtvistade havsområdet trots invändningar från Grekland, EU och USA. Förutom den ekonomiska zonen är Turkiet orolig för beväpningen av de grekiska öarna utanför dess kust, och den turkiska ledningen antyder då och då att de ska ockuperas.

Enligt Turkiets uppfattning är dess mest betydande säkerhetshot relaterade till den turkiska kurdernas militanta organisationen PKKs aktiviteter – inte bara i Turkiet utan även i dess grannländer. Bakgrunden till problemet är Turkiets demografiska utveckling. Födelsetalen för den kurdiska befolkningen är betydligt högre än turkarnas och om några decennier kommer kurderna att bli majoritetsfolkslaget i Turkiet.

1978 grundade kurderna, med Abdullah Öcalan i spetsen, Kurdistans arbetarparti (PKK) för att kämpa för kurdiska språkliga, kulturella och politiska rättigheter. Under årens lopp har mer än 44 000 människor dött i striderna, de flesta kurdiska civila. Både EU och USA har klassat PKK som en terroristorganisation. Det fanns en vapenvilafas i striderna mellan 2012 och 2015, då ett fredsavtal som skulle avsluta årtionden av strider, förväntades. Efter parlamentsvalet 2015 började Turkiet satsa mer än tidigare på kampen mot PKK. PKK:s verksamhet har fortsatt i sydöstra Turkiet, men fokus för striderna ligger i norra Irak.

Afrika är den viktigaste regionen för att öka Turkiets inflytande. Turkiet har som mål att erbjuda afrikanska länder ett tredje alternativ utöver USA och Kina. Ofta genom att försöka vädja till gemensam religion och/eller historia. En strategisk orientering i frågan gjordes 1998, och under detta årtusende har antalet turkiska ambassader i Afrika fyrdubblats till 43. Turkiets handel med afrikanska länder har ökat 12 gånger. Redan 30 afrikanska länder har någon form av säkerhets- och/eller försvarsrelaterat avtal med Turkiet. De senaste åren har den snabbast växande exporten bestått av vapenindustrins produkter till Afrika.

De senaste åren har tillväxten av Turkiets inflytande i Afrika varit störst i Etiopien, Libyen och Somalia. Förutom sitt läge börjar Blå Nilen i Etiopien, vars regnperioder reglerar översvämningen av Nilen nedströms. Utöver sina betydande energireserver är Libyen en passage för flyktingar till EU och erbjuder möjligheten att skapa ett enat havsområde mellan länderna. Somalia ligger längs en strategisk sjöväg.

Religion spelar en betydligt större roll i Turkiets aktiviteter – som i praktiskt taget alla länder i Mellanöstern – än i de flesta sekulära västländer. Förutom inrikespolitiken är religion också en mycket viktig faktor i utrikes- och säkerhetspolitiken. Turkiet är medlem i Organisationen för islamiskt samarbete (OIC). Under president Erdoğans regeringstid har Turkiet aktivt försökt främja islam, särskilt i västländer och Afrika, och att öka sitt inflytande i islamiska och turkisktalande länder.