Tysklands tragiska historia under 1900-talet har gett anledning för tyska politiker att idka en försiktig utrikespolitik och följa en betoning på internationellt samarbete. Att undvika våld och hot om våld är en permanent princip i tysk utrikespolitik. Som ett resultat av detta minskade landets militära rustning mer än andra länder efter det kalla kriget, och är blygsamma i förhållande till landets storlek och ekonomiska resurser.

Före kriget i Ukraina kritiserade Nato-allierade Tyskland för att de inte ville delta till exempel i USA:s krig i Mellanöstern lika entusiastiskt som många andra Nato-länder. USA har länge varit missnöjda med Tysklands låga försvarsutgifter.

USA är också irriterad över obalansen i handeln mellan de två länderna, där Tysklands export till USA är betydligt större än importen från USA. Trots de ansträngda relationerna har Tyskland betraktat USA som sin viktigaste allierade. Tyskland har inte heller glömt det avgörande stöd som USA fick under det kalla kriget och i Tysklands återförening i samband med omvälvningarna 1989–1990.

Bakgrunden till Tysklands relation till Ryssland påverkas av historien och Tysklands strävan att skapa en speciell relation till Ryssland. Tysklands utrikespolitiska linje har skiljt sig från de flesta västländer, och den har också fått mycket kritik för detta. Kärnan i den speciella relationen har varit Tysklands omfattande import av energi, särskilt naturgas, från Ryssland, vilket skapat en beroenderelation med Ryssland. Å andra sidan var exporten av rysk naturgas till Tyskland och därigenom till övriga Centraleuropa en viktig inkomstkälla för Ryssland.

Byggandet av gasledningar (NordStream och NordStream 2) från Ryssland via Östersjön till Tyskland väckte mycket kritik i de baltiska länderna och Polen, som befarade att deras ställning skulle försvagas till följd av Östersjöns gasledningar. USA motsatte sig byggandet av rörledningarna eftersom man ansåg dem öka Rysslands ekonomiska och politiska inflytande i Europa. På grund av de ekonomiska sanktionerna mot Ryssland är också energiimporten på en miniminivå och Tyskland har fått vända sig till andra leverantörer för att kompensera för bristen.

Tyskland har länge eftersträvat platsen som permanent medlem av FN:s säkerhetsråd med hänvisning till landets ekonomiska betydelse, men projektet har inte avancerat. Indien, Brasilien och Japan har också liknande ambitioner, men alla har också motståndare. Italien står i Tysklands väg, Pakistan och Kina står i Indiens väg, Argentina motsätter sig Brasiliens medlemskap och Kina motsätter sig Japans medlemskap.

För Tysklands utrikes- och säkerhetspolitik har Rysslands anfall mot Ukraina utgjort en vändpunkt, början på en ny era (”Zeitenwende”). Den tyska regeringen fördömde omedelbart den ryska attacken och inledde motåtgärder. Tyskland har till exempel levererat militär utrustning till Ukraina, det vill säga ett land i krig, vilket är nytt för Tyskland. Landet har direkt försett Ukraina med bland annat skyddsutrustning och medicinska förnödenheter, ammunition och sprängämnen, pansarvärns- och luftvärnsvapen samt fordon och allt eftersom kriget drog ut på tiden även stridsfordon och ammunition.

Direktleveransen av tunga vapensystem som pansarfordon och artillerisystem till Ukraina har varit särskilt svår för Tyskland och beslutsfattandet har präglats av långsamhet. Förutsättningarna för att lämna över tunga system som stridsvagnar har varit gemensamma lösningar med partnerländer, särskilt USA. Indirekt har Tyskland stöttat östeuropeiska Nato-länder i att överlämna sina sovjettillverkade vapensystem till Ukraina.