Presidenten är överbefälhavare för de väpnade styrkorna och utnämneri samråd med premiärministern, en generalstabchef. Generalstabschefen tjänstgör under försvarsministerns befäl i fredstid som befälhavare för Försvarsmakten. Inför yttre fara kan presidenten införa undantagstillstånd och förklara partiell eller fullständig mobilisering. Under krig kan presidenten utse en överbefälhavare med ansvar för militära åtgärder på förslag av premiärministern.

Polen har ett nationellt säkerhetsråd och presidentens kansli har en säkerhetsbyrå. Det nationella säkerhetsrådet ansvarar för att förse presidenten med säkerhetsrelaterade uttalanden, yttranden på utkast till lagstiftning och råd om användningen av polska trupper i utländska operationer. Säkerheten tolkas i vid bemärkelse och omfattar ekonomi, lagstiftning, miljö, social stabilitet och försvar. Presidenten beslutar om säkerhetsrådets sammansättning. Säkerhetsrådet omfattar vanligtvis ordförandena för parlamentets över- och underhus, premiärministern, ministrarna för de olika säkerhetsområdena och eventuellt experter med erfarenhet gällande frågor som rör statens säkerhet.

Polen ser sin säkerhet vara byggd på fyra pelare: 1) Natomedlemskap, 2) EU-medlemskap, 3) strategiskt partnerskap med USA, 4) regionalt säkerhetssamarbete.

Den nationella säkerhetsstrategin (2020) belyser tydligt Rysslands ”nyimperialistiska politik” som Polens allvarligaste hot. Bevis för detta inkluderar Rysslands invasion av Georgien, den olagliga annekteringen av Krimhalvön och aktiviteter i östra Ukraina. I säkerhetsstrategin anklagas Ryssland för att bygga upp offensiv militär kapacitet i Östersjöregionen och Kaliningrad, samt hybridoperationer som cyberattacker och spridning av desinformation för att destabilisera västländer.

Ryssland har också identifierats som landets största hot i det polska försvarskonceptet (2017). Polen anses också påverkas av hotet mot Natos nordöstra del i Baltikum. Därför måste också Polens försvarskapacitet motsvara denna hotbildsbedömning. De näst största hoten är instabiliteten i Ukraina och Vitryssland, liksom kriserna och oroligheterna i Mellanöstern och Nordafrika. Religiös terrorism mot västvärlden identifierades också som ett stort hot.

Enligt 2016 års strategiska försvarsförklaring är det viktigaste i Polens försvarspolitik försvaret av hemlandet som måste bygga på försvarets egen kapacitet. Detta kommer att förenas genom en aktiv förstärkning av förbindelserna med Natos allierade och ett aktivt deltagande i alliansens operationer.

I den strategiska försvarsrapporten identifierades prioriteringarna för utvecklingen av de polska väpnade styrkorna fram till 2032. De väpnade styrkorna måste ha modern och effektiva beväpning, en tillräckligt stark och välutbildad styrka och testade och väldefinierade verksamhetsmodeller. Reservtrupperna kommer att utrustas med moderniserad äldre utrustning. Ledningssystemet måste vara tydligt och operativt vid kriser och krig. Polen kommer att behålla förmågan att delta i Natos operationer och stärka samarbetet med alliansen.

Nivån på försvarsutgifterna fastställs i lagstiftningen. Miniminivån fastställdes ursprungligen till 1,95 procent av BNP, och sedan dess har ribban höjts så att försvarsutgifterna enligt moderniseringslagen från 2017 måste vara minst 2,5 procent av BNP år 2030. Polens försvarsutgifter har mer än tredubblats under 2000-talet.

Moderniseringslagen gör det också möjligt att öka styrkan hos de väpnade styrkorna till 200 000 soldater. Idag är den maximala styrkan hos trupperna 150 000, bestående av 124 000 soldater i aktiv tjänst och en reserv på 20 000 soldater. Den framtida målstyrkan kommer att omfatta en regional försvarsstyrka på cirka 50 000 soldater.

USA har en särskild position i Polens säkerhetspolitik. Eftersom endast USA anses vara en lämplig avskräckande faktor och motvikt till ett intensifierat ryskt hot. I Polen bedöms de västeuropeiska länders vilja att riskera sina förbindelser med Ryssland för Polens säkerhet som begränsad – trots Natos solidaritet. Situationen har blivit särskilt tydlig sedan Ryssland invaderade Ukraina 2014.

Ett av huvudmålen för Polens säkerhetspolitik är att få så många trupper från USA på sin mark som möjligt. Genom sin existens skulle dessa verka avskräckande för Ryssland. Under de senaste åren har USA ökat den militära övningsverksamheten i Polen och därigenom momentant också truppernas antal i landet. Polen har en av USA:s globala missilförsvarssystems fasta antimissilbaser vid Östersjökusten. Under 2018 erbjöd sig Polen att betala 2 miljarder dollar årligen till USA om USA permanent placerade ut en pansardivision i Polen. I och med att USA minskar sina styrkor i Tyskland vill Polen att några av dem skall vara stationerade i Polen.

Polen stöder också EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik och söker regionala allianser för att bemöta hot. Dessa allianser omfattar Weimarsamarbetet (Polen, Tyskland, Frankrike) och Visegradsamarbetet (Polen, Tjeckien, Slovakien, Ungern) samt samarbetsarrangemang med de baltiska staterna och de nordiska länderna. Det som delar länderna i Östeuropa är dock inställningen till naturgasledningen NordStream 2 mellan Ryssland och Tyskland. Polen ser den som ett hot mot sin energitrygghet. Tjeckien och Österrike stöder projektet eftersom de själva drar nytta av den. Förbindelserna mellan östeuropeiska länder och Ryssland sträcker sig från Polens skarpa negativitet till Ungerns nära förbindelser med Ryssland.

Kansallinen turvallisuusstrategia 2020:
https://www.gov.pl/web/national-defence/security-environment-of-poland-today-and-in-15-years

https://www.bbn.gov.pl/ftp/dokumenty/National_Security_Strategy_of_the_Republic_of_Poland_2020.pdf

Puolustuskonseptio 2017:
https://archiwum2019-en.mon.gov.pl/p/pliki/dokumenty/rozne/2017/07/korp_web_13_06_2017.pdf

https://www.defence24.com/poland-increases-the-defence-budget-mod-changes-modernization-plans-analysis