Om EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik stadgas i Artikel 42

Den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken utgör en integrerad del av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Den säkerställer unionens operativa förmåga som grundar sig på civila och militära resurser. Unionen kan använda resurserna för uppgifter utanför unionen för fredsbevarande uppgifter, för att förebygga konflikter och för att förstärka den internationella säkerheten i enlighet med principerna i Förenta nationernas stadga.

Medlemsländerna förbinder sig att gradvis förbättra sin militära kapacitet. I och med Lissabon-fördraget skapades förutsättningarna för grundandet av EU:s försvarsbyrå.

Rådet skall enhälligt på förslag av unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik eller på initiativ av ett medlemsland fatta beslut om den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken.

EU kan använda civila- och militära resurser för följande uppgifter:

• gemensamma åtgärder gällande nedrustning
• humanitära och räddnings uppgifter
• rådgivning och stöd i militära frågor
• konfliktpreventiva och fredsbevarande uppgifter
• stridstruppers uppgifter i krishantering, fredsåterställandeuppgifter och stabilisering efter en konflikt

Skyldigheten att ge inbördes hjälp (Art 42.7)

Solidaritetsartikeln i EU:s grundfördrag (42.7) har tillsvidare aktiverats bara en gång. År 2015 bad Frankrike hjälp av de övriga medlemsländerna i kampen mot ISIS efter terrordåden i Paris. Frankrike bad bl.a. om hjälp gällande distribution av spaningsuppgifter mellan medlemsländerna. Samtliga EU-länder lovade enhälligt sitt stöd. Finland svarade på Frankrikes begäran genom att skicka 160 soldater till FN:s UNIFIL-operation i Libanon. På detta sätt frigjorde Finland franska trupper från UNFIL-operationens reservbataljon genom att ersätta det franska kompaniet.

Trots att Frankrike är ett NATO-land, ville det, efter terrordåden år 2015, aktivera solidaritetsklausulen mellan EU-länderna i stället för att begära om konsultationer mellan NATO-länderna.

Även efter att Sverige och Finland blivit medlemmar i NATO finns det fyra EU-länder som inte hör till NATO: Irland, Österrike, Cypern och Malta. Artikel 42.7 i EU:s grundfördrag ger Finlandskydd men ålägger även Finland att erbjuda hjälp åt andra EU-länder i det fall att de blivit utsatta för en väpnad attack. Tvånget i artikel 42.7 kan inte frångås trots att Finland är medlem i NATO.