Gemensam säkerhets- och försvarspolitik i artiklarna 42 och 43 i Lissabon-avtalet:

Artikel 42

1. Den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken utgör en integrerad del av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Den säkerställer unionens operativa förmåga som grundar sig på civila och militära resurser. Unionen kan använda resurserna för uppgifter utanför unionen för fredsbevarande uppgifter, för att förebygga konflikter och för att förstärka den internationella säkerheten i enlighet med principerna i Förenta nationernas stadga. Dessa uppgifter genomförs med hjälp av resurser som medlemsländerna ställt till unionens förfogande.
2. Den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken omfattar en gemensam försvarspolitik som unionen gradvis utvecklar. Den kommer att leda till ett gemensamt försvar under förutsättning att Europeiska rådet så enhälligt beslutar. I en sådan situation rekommenderar den att varje medlemsland antar beslutet i enlighet med sina konstitutionella bestämmelser.

Den unionspolitik som avses i detta avsnitt skall inte påverka den särskilda karaktären hos vissa medlemsländers säkerhets- och försvarspolitik. Den respekterar de förpliktelser som tillkommer vissa medlemsländer som anser att det gemensamma försvaret skall förverkligas inom ramen för Nordatlantiska fördragsorganisationen (Nato). Unionspolitiken ses förenlig med den gemensamma säkerhets- och försvarspolitik som gestaltas genom detta samarbete.

3. Medlemsländerna ställer civila och militära resurser till unionens förfogande för att den skall kunna genomföra gemensam säkerhets- och försvarspolitiken och uppnå den gemensamt uppställda målen. De medlemsländer som tillsammans bildar multinationella styrkor kan också upplåta dem till den gemensamma säkerhets- och försvarspolitikens bruk.

Medlemsländerna åtar sig att gradvis förbättra sin militära kapacitet. Byrån, som svarar för utveckling, forskning och upphandling av försvarsmaterial (nedan kallad Europeiska försvarsbyrån) har till uppgift att identifiera de operativa behoven, främja åtgärder för att tillgodose dessa, bidra till att identifiera och i förekommande fall genomföra varje åtgärd som behövs för att stärka försvarssektorns industriella och tekniska bas, delta i utformningen av en europeisk politik för kapacitet och försvarsmateriel samt för att hjälpa rådet att utvärdera om de militära resurserna har förbättrats

1. Rådet skall enhälligt på förslag av unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik eller på initiativ av ett medlemsland fatta beslut om den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken, inbegripet beslut om att inleda den uppgift som avses i denna artikel. Den höga representanten kan vid behov tillsammans med kommissionen föreslå användning av nationella resurser och unionsinstrument.

2. För att stödja unionens värden och tjäna dess intressen kan rådet tilldela en grupp medlemsländer att inom ramen för unionen verkställa en uppgift. Artikel 44 skall tillämpas på genomförandet av en sådan uppgift.
3. Medlemsländer vars militära kapacitet uppfyller högre standard och som sinsemellan har gjort längre gående åtaganden inom detta område inleder inom unionens ramar ett permanent strukturerat samarbete. Artikel 46 skall tillämpas på detta samarbete. Samarbetet påverkar inte tillämpningen av bestämmelserna i artikel 43.
4. Om ett medlemsland utsätts för en väpnad attack på sitt territorium är de övriga medlemsländerna skyldiga att bistå den med alla tillbuds stående medel i enlighet med artikel 51 i Förenta nationernas stadga. Detta påverkar inte den särskilda karaktären hos vissa medlemsländers säkerhets- och försvarspolitik.

Åtaganden och samarbete inom detta område måste vara i linje med åtaganden som görs inom ramen för Nordatlantiska fördragsorganisationen. Nordatlantiska fördragsorganisationen kvarstår som grund och verkställande organ för deras gemensamma försvar.

Artikel 43

1. De uppgifter som avses i artikel 42.1 och där unionen får använda civila och militära resurser omfattar gemensamma åtgärder inom nedrustning, humanitära och räddningsuppdrag, rådgivning och stöd i militära frågor, konfliktförebyggande verksamhet och fredsbevarande uppgifter, insatser med stridande förband vid krishantering, inklusive fredsskapande åtgärder och stabiliseringsinsatser efter konflikter. Alla dessa uppdrag kan bidra till kampen mot terrorism, inklusive genom stöd till tredjeland i syfte att bekämpa terrorism på dess territorium

2. Rådet fattar beslut om de uppgifter som avses i punkt 1 samt fastställer mål och omfattning för uppgifterna och riktlinjer för hur de skall genomföras. Unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik ska under rådets överinsyn och i nära och kontinuerlig kontakt med kommittén för utrikes- och säkerhetspolitik, övervaka samordningen av civila och militära aspekter inom dessa uppgifter.

Skyldighet att ge ömsesidigt stöd och bistånd (tolkat ur finskt perspektiv)

En punkt som är relevant för Finlands utrikes- och säkerhetspolitik är skyldigheten att ge ömsesidigt bistånd som ingår i artikel 42 punkt 7 i Lissabonfördraget. I en rapport som utrikesministeriet 2008 lät göra för riksdagens utrikesutskott utvärderades artikelns betydelse och problem i anslutning till tolkningen.

Fördraget om Europeiska unionen (Lissabon fördraget:
https://data.consilium.europa.eu/doc/document/ST-6655-2008-REV-8/sv/pdf

Teija Tiilikainen: Rapport om skyldigheten till ömsesidigt bistånd i Europeiskaunionens Lissabon-avtal. Parlamentet, utskottet för utrikesfrågor, 10 april 2008:
https://www.eduskunta.fi/FI/vaski/Kirjelma/Documents/utp_7+2008.pdf

EUR-Lex: EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik:
https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/HTML/?uri=LEGISSUM:ai0026&from=FI

Europeiska kommissionen: Lissabonfördraget – Grundläggande information om fördraget:
https://ec.europa.eu/archives/lisbon_treaty/glance/index_sv.htm