Användning av tvångsåtgärder mot fredsbrytare

Säkerhetsrådet bör först fastställa att det föreligger ett hot mot freden, fredsbrott eller angreppshandling. Beslut om sanktioner kan sedan tas.

För att stärka den kollektiva säkerheten kan ekonomiska och andra icke-militära sanktioner användas, men även vid behov våld för att avvärja ett anfall.

Under det kalla kriget förhindrade meningsskiljaktigheterna mellan stormakterna ofta ett effektivt beslutsfattande i säkerhetsrådet och man använde sig nästan aldrig av bestämmelserna i stadgans kapitel VII.

Erfarenheten har visat att permanenta medlemmar i säkerhetsrådet oftast inte kan enas om användningen av sanktioner eller mobilisera tillräcklig politisk vilja för andra beslut i händelse av en aggression. I praktiken är det därför inte möjligt att förlita sig på säkerhetsrådets förmåga att agera snabbt och beslutsamt i situationer där stater ber om hjälp mot en attack. Å andra sidan har kapitel VII i stadgan under de senaste åren nämnts i ett antal fall som rör interna kriser och grava kränkningar av de mänskliga rättigheterna.