Bruk av tvångsåtgärder
- Kriterierna för när användning av vapenmakt och andra tvångsåtgärder är möjligt definieras i kapitel VII i FN-stadgan
- Säkerhetsrådet fastställer förefintligheten av hot mot freden, fredsbrott eller angreppshandling
- Därefter kan säkerhetsrådet besluta om olika slag av sanktioner och i slutändan om bruk av vapenmakt för att upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet
- Detta gör det möjligt att sätta in fredsbevarande styrkor i området även utan parternas godkännande
- Möjliggör användning av maktmedel även i andra fall än självförsvar
Tilllägsinformation
Användning av tvångsåtgärder mot fredsbrytare
Principen om kollektiv säkerhet genomförs genom att hela FN-medlemskapets kollektiva viljestyrka koncentreras för att påverka en situation där en attack har ägt rum, främst med hjälp av ekonomiska och andra icke-militära sanktioner. Där det behövs, används också vapenmakt för att motverka attacken. I enlighet med kapitel VII i stadgan skall säkerhetsrådet först fastställa att det föreligger ett hot mot freden, fredsbrott eller angreppshandling. Beslut om sanktioner kan sedan tas.
Under det kalla kriget förhindrade meningsskiljaktigheterna mellan stormakterna ofta ett effektivt beslutsfattande i säkerhetsrådet och man använde sig nästan aldrig av bestämmelserna i stadgans kapitel VII. Ekonomiska sanktioner beslöt man dock om i ett par fall men redan då beslutet fattades kunde man konstatera att det i praktiken är svårt att påverka den sanktionerade regeringen. De långsamma effekterna av ekonomiska sanktioner har också observerats efter det kalla kriget då de oftare har använts i och med säkerhetsrådets allmänna aktivering (t.ex. Irak och f.d. Jugoslavien).
När det gäller militära sanktioner är utgångspunkten att säkerhetsrådet inte har den nödvändiga militära förmågan till sitt förfogande. Användningen av vapenmakt har därför i praktiken hanteras av en grupp stater under ett särskilt mandat från säkerhetsrådet. Detta förfarande valdes 1990 när säkerhetsrådet till slut gav rätt att använda ”alla nödvändiga medel för att vräka irakiska ockupationsstyrkor från Kuwaits territorium”. Hittills har detta varit det enda tydliga fallet då kollektiv kraft använts på order av säkerhetsrådet för att bekämpa yttre aggressioner.
Erfarenheten har visat att permanenta medlemmar i säkerhetsrådet inte alltid kan enas om användningen av sanktioner eller mobilisera tillräcklig politisk vilja för andra beslut i händelse av en aggression. I praktiken är det därför inte möjligt att förlita sig på säkerhetsrådets förmåga att agera snabbt och beslutsamt i situationer där stater ber om hjälp mot en attack. Å andra sidan har kapitel VII i stadgan under de senaste åren nämnts i ett antal fall som rör interna kriser och markanta kränkningar av de mänskliga rättigheterna.
Under perioden efter det kalla kriget har det också förekommit fall där militärt våld har använts mot Irak och Jugoslavien utan mandat från säkerhetsrådet. Det är inte önskvärt ur Finlands eller ur andra små medlemsstaters synvinkel att det uppstår prejudikat där militär kraft används utan säkerhetsrådets uttryckliga mandat. Ett sådant förfarande kommer sannolikt att urholka den internationella rättsordningen som baserar sig på FN-stadgan. Men de visar också på behovet av att skapa nya kriterier för internationella ingripanden i humanitära katastrofsituationer som inte passar in i de traditionella kategorierna av internationella tvister.
Källor och länkar
FN:s sanktioner:
https://news.un.org/en/story/2016/05/528382-un-sanctions-what-they-are-how-they-work-and-who-uses-them
FN:s och EU:s sanktioner:
http://formin.finland.fi/public/default.aspx?nodeid=49565&contentlan=1&culture=fi-FI
Tvångsmedel:
https://odeenishmaeldiplomacy.wordpress.com/2013/03/16/22-coercive-means-of-settlement-of-disputes/