Man har strävat till att räkna upp de olika fredliga förfarandena i det 33:e artikeln av FN-stadgan. Dessa är: förhandlingar, undersökningsförfarande, medling, förlikningsförfarande, skiljedom, rättsligt avgörande, anlitande av regionala organ eller avtal eller genom andra fredliga medel efter eget val. Några andra sätt har tagits med i följande lista:

1. Offentlig vädjan. Uppfordran görs ofta av generalsekreteraren och/eller säkerhetsrådet till parterna i tvisterna. Också t.ex. generaldirektören för Unesco och andra auktoritativa personer kan göra det.
2. Deklaration (enunciation). En tredje part kan presentera sin tolkning av situationen och sin uppfattning om de principer som skall följas för att lösa krisen, sin rekommendation om tillvägagångsätt osv. FN:s säkerhetsråd kan till exempel fungera som en sådan extern auktoritativ enhet. Detta gör det möjligt att fastställa utgångspunkter och gränser för eftergifter, fastställa bedömningskriterier för olika alternativ och avgränsa det område där löften och hot kan användas. Ett exempel är säkerhetsrådets resolution 242 från 1967, där man satte ramarna för en varaktig lösning på krisen i Mellanöstern.
3. Förhandlingar. Egentligen behövs förhandlingar i alla sammanhang, vilket innebär att denna åtgärd är överlappande med andra åtgärder i denna förteckning. Ibland talar man om ”samråd” och ”åsiktsutbyte”. När enbart bilaterala förhandlingar inte räcker till måste man tillkalla en tredje part.
4. Goda tjänster. Detta kan innebära varierande saker, till exempel någonting så enkelt som att medlemskap i en internationell organisation kan utgöra en plattform för diskussioner mellan parter som annars inte har direkta eller goda förbindelser (Nato möten och Grekland/Turkiet). Goda tjänster kan innebära en enkel uppmuntran till förhandlingarna, men där kan också ingå en tredje parts hjälp att upprätta kontakt, förebyggande tyst diplomati, som kan variera från att vara en kommunikationskanal dvs. att verka som förmedlare av förslag mellan parterna, till mera olika mera aktiva tillvägagångssätt. Vanligtvis är FN:s generalsekreterare och hans företrädare, ibland statschefer eller liknande auktoritativa personer, leverantörer av goda tjänster i dagens värld.
5. Undersökning (fact-finding, inquiry). Tvister innebär i regel meningsskiljaktigheter om fakta. I dessa fall kan tillgången till opartisk och trovärdig information vara mycket viktig. FN:s företrädare eller andra opartiska observatörer kan ofta vara användbara i detta avseende. Inrättandet av ett särskilt utredningsorgan där parterna väljer sina egna medlemmar och tredje parter har stundvis visat sig komplicerat.
6. Medling (mediation). Detta innebär att en tredje parts deltagande sträcker sig längre än bara till goda tjänster och kan innehålla presentation av lösningsförslag och övertalande av parter som är i luven på varandra. Bland annat har FN:s generalsekreterare och hans personliga företrädare agerat medlare. Att delta i medling är frivilligt. Medlaren kan endast försöka att på något sätt inverka på tvisten (därför annorlunda än skiljedomsförfarandet). Ofta har medlare sina egna starka skäl att genom medling uppnå tredje parts status, eftersom det ofta också handlar om medlarens egna intressen (USA i Mellanöstern) eller samordningen av en organisation (Nato och Grekland / Turkiet). Medling kan institutionaliseras i internationella organisationer så att professionella medlare alltid är tillgängliga (såsom i Världshandelsorganisationen, som är en del av FN-systemet).
7. Förlikning (conciliation). Normalt genomförs detta med hjälp av en förlikningskommitté som till exempel kan omfatta tre eller fem ledamöter. Dessa medlemmar kan till en del vara utsedda av parterna. Förlikningskommittén skall i samråd med parterna utarbeta gemensamma tillvägagångsregler. Kommitté kan också höra vittnen och samla in material på andra sätt t.ex. genom att besöka det omtvistade området. Slutligen kommer det att ges en formell rapport och ett lösningsförslag från kommittén som inte är bindande för parterna.
8. Fredsbevarande verksamhet (peacekeeping). Detta måste ses som kompletterande och stödande åtgärder för den politiska processen att lösa kriser. Idén är med andra ord att kombinera fredsbevarande och fredsskapande verksamhet. Om politiska framsteg inte går att uppnå, har den fredsbevarande verksamheten ofta åtminstone frusit ned situationen och skapat ett slags substitut för en riktig lösning av konflikten (Mellanöstern, Cypern). Nuförtiden är fredsbevarande verksamhet ofta en del av en mera omfattande krishantering där flera komponenter kan ingå samtidigt.
9. Humanitärt bistånd. Att ge bistånd kan bidra till att finna en lösning och åtminstone bidra till normaliseringen av den allmänna situationen, särskilt när det gäller flyktingverksamhet. Också återsändande av flyktingar kan vara ett viktigt element av konfliktlösningen.
10. Skiljedomsförfarande (arbitration). Detta var mycket populärt i början av 1900-talet och baserades på antingen permanenta eller separata avtal för vissa tvister. Skiljedomsförfarandet leder till en bindande lösning för parterna. Parterna kan i princip påverka förfarandet, eftersom de har rätt att utse sina egna ledamöter till skiljedomstolen. Permanenta skiljedomstolen (Permanent Court of Arbitration) inrättades redan vid konferenserna i Haag 1899 och 1907 och innebär i praktiken en förteckning över personer som är tillgängliga som skiljedomare. Varje mål föregås av ett avtal mellan parterna. Avtalet utgör grund för domstolens arbete. Detta förfarande är speciellt lämpat för lösande av välreglerade kriser (t.ex. mindre gränstvister) som bygger på tillämpning av rättsliga normer.
11. Rättslig lösning (judicial settlement). Internationella domstolen, som är ett av FN:s huvudorgan, äger betydande auktoritet. Domstolen behandlar endast rättstvister mellan stater och kan avge både rådgivande yttranden (advisory opinions), ofta på begäran av FN-organ, och bindande domar. Statsfördrag innehåller ofta bestämmelser om att tolkningen av fördraget görs i Internationella domstolen (på begäran av en eller alla parter i tvisten). Staterna kan i förväg meddela att de anser att domstolen är behörig att lösa vissa typer av mål. Sådana meddelanden kan göras villkorslöst, eller under villkoret att även motparten förutsätts underordna sig domstolens beslut. Internationella domstolen är följaktligen en tillgänglig resurs, men den har varit något undersysselsatt. Andra domstolar är till exempel Internationella havsrättsdomstolen, EU-domstolen och olika internationella brottmålsdomstolar som emellertid hör till en helt annan kategori. Brottsmålsdomstolarna behandlar brott och förseelser som begås av enskilda personer.
12. Remittering till regionala organ eller arrangemang (resort to regional agencies or arrangements). Denna diffusa hänvisning i början av kapitel VI i FN-stadgan hänvisar till regionala organisationer såsom Afrikanska unionen (AU), Organisationen för amerikanska stater (OAS), Arabförbundet och OSSE, som alla har sina egna organ och sin egen praxis. Vid sidan om FN deltar många organisationer ss. EU, EN, OSSE och andraregionala organisationer på olika kontinenter i det operativa krishanteringsarbetet som tredje part. Många organisationer har som mål att verka i förebyggande syfte.
    

Handbok om fredlig lösning av tvister mellan stater. Förenta nationerna, New York 1992:
http://www.un.org/law/books/HandbookOnPSD.pdf