FN:s åtgärder vid medling i tvister och konflikter

Enligt FN-stadgan får säkerhetsrådet genomföra en undersökning av alla situationer som kan ge upphov till en tvist. Detta görs för att fastställa om fortsatt verksamhet sannolikt kommer att äventyra internationell fred och säkerhet. Det är alltså säkerhetsrådets roll att förebygga konflikter i dessa fall. FN:s ansvar kvarstår också om eventuella tvister fortsätter och även därefter.

Världsorganisationens alla åtgärder i förhållande till tvister och konflikter kan ses som ett kontinuum. Detta klargjordes till exempel i generalsekreterare Boutros Boutros-Ghalis fredsagenda 1992.  Verksamheten som FN och de organisationer som FN samarbetar med till förmån för fred och säkerhet bildar emellertid inte alltid en obruten följd åtgärder, där en verksamhet ersätts av en annan. I praktiken gör man också insatser stegvis och sida vid sida.

Förvarning. Alla stater har rätt att uppmärksamma säkerhetsrådet eller generalförsamlingen på företeelser som kan äventyra upprätthållandet av internationell fred och säkerhet. Generalsekreteraren har samma rätt. FN:s nätverk för upphämtande av fakta är dock bristfälligt och generalsekreteraren har därför inte alltid tillgång till tillförlitlig och oberoende information om orsakerna till potentiella kriser. Många kriser har börjat överraskande och förvarning har inte kunnat ges på ett tillfredsställande sätt.

1. Förebyggande diplomati eller förebyggande åtgärder. I synnerhet generalsekreteraren och hans företrädare har flitigt uppmärksammat konflikter och strävat till att inverka på dem genom förhandlingar och övertalande, med målsättningen att en öppen konflikt inte skulle bryta ut. I bästa fall kan förebyggande diplomati förhindra konflikter eller begränsa deras följder. Närvaron av militära observatörer eller väpnade fredsbevarande styrkor i ett krisområde kan också ha en avskräckande effekt, vilket ger tid för förhandlingar.
2. Lösning av tvister. FN-stadgan ålägger medlemsstaterna att lösa sina tvister på ett fredligt sätt och kapitel VI i stadgan ägnas helt åt de medel som står till förfogande för detta ändamål. I alla skeden av tvister får säkerhetsrådet rekommendera lämpliga förfaranden för att lösa tvisterna. Se nedan för mer information om fredlig lösning av tvister.
3. Fredsbevarande och annan krishantering. Stadgan innehåller inte begreppen fredsbevarande och krishantering. Dessa har tagits i bruk först under perioden efter det kalla kriget. Erfarenheten har visat på behovet av flerdimensionell krishantering i dagens svåra kriser. Dessa är ofta både interna och internationella till sin natur. Till exempel kan fredsbevarande styrkor, poliser, leverantörer av flyktinghjälp och andra biståndsarbetare, människorättsobservatörer och utbildare, valorganisatörer och övervakare tex. placeras ut samtidigt. I dag omfattar därför verksamheten ofta både militära åtgärder och så kallad civil krishantering. Se mera detaljerat om fredsbevarande nedan.
4. Fredsbyggande efter konflikter. Återuppbyggnadsarbete, enande av samhället efter tvister, konsolidering av fredliga förhållanden, upprätthållande av säkerheten och upprätthållande av en fredlig utveckling kan kräva stora och långvariga insatser. Dessa är en direkt fortsättning på den krishantering som föregick dem. FN samarbetar ofta med andra internationella organisationer i detta arbete. Syftet är att förhindra ett nytt utbrott av konflikten. Eftervården kan också omfatta övervakning, kontrollerande av efterlevnad av ingångna avtal samt gradvist implementerande av avtalen tillsammans ett steg i taget. Alla dessa faktorer kan också leda till nya tvister och svårigheter (jfr. de långsamma framstegen i fredsprocessen mellan Israel och Palestina).

FN:s fredsbevarande uppdrag, politiska uppdrag och politiska närvarouppdrag:
https://www.unmissions.org

Principer för FN:s fredsbevarande insatser:
https://peacekeeping.un.org/en/principles-of-peacekeeping