Under de senaste 70 åren har FN:s fredsbevarande styrkor utvecklats avsevärt som ett instrument för internationell krishantering. De har visat sig vara ett viktigt verktyg för att upprätthålla global fred och säkerhet. För närvarande pågår 14 fredsbevarande insatser (2020).

Under de senaste åren har utmaningarna varit allt svårare omständigheter och ett upplägg där alltmer komplexa politiska, ekonomiska och politiska faktorer samverkar. FN har inte kunnat svara på de förändrade kraven. Genomförandet av mandaten försvåras av en långsam beslutsprocess, ibland med inslag av byråkratisk mikroadministration, bristande förtroende bland medlemsstaterna och bland FN:s egen personal, otillräcklig resurstilldelning i förhållande till mandatens ambitionsnivå samt allmän brist på öppenhet i verksamheten.

Generalsekreterarens initiativ för att förbättra och effektivisera insatserna (Action for Peacekeeping, A4P 2018). 

Fredsbevarande åtgärder är ett av FN:s mest effektiva sätt att främja och upprätthålla internationell fred och säkerhet. De fredsbevarande operationerna står dock inför ett antal utmaningar som undergräver möjligheterna att lyckas med operationerna. De politiska frågorna mellan parterna är ofta olösta då fredsbevararna grupperas ut i regionen. Komplexa hot ökar antalet skadade och stupade fredsbevarare. Uppdragen har också haft utmaningar i att uppfylla mandatets befogenheter för att skydda, främja långsiktig och varaktig fred samt uppnå samstämmighet med andra aktörer i regionen.

För att möta dessa utmaningar tog generalsekreteraren ett initiativ till att förbättra och effektivisera de fredsbevarande insatserna (Action for Peacekeeping, A4P). Syftet var att öka medlemsstaternas politiska engagemang för insatserna. Generalsekreteraren har uppmanat medlemsstaterna att tillsammans med honom utarbeta en uppsättning gemensamt överenskomna principer och åtaganden för att skapa grund för framtida fredsbevarande insatser. Generalsekreterarens målsättning var att nå ett formellt avtal före utgången av 2018.

Reform 2017 Generalsekreterare António Guterres har föreslagit reformer av FN:s arkitektur för fred och säkerhet, FN:s förvaltningssystem och strukturer samt FN:s utvecklingssystem. Hans ledstjärna i förnyelsearbetet av fredsoperationerna har varit att fokusera på parternas politiska konstellation som utgångspunkt för en lösning av initialfasen av konflikten. Det övergripande målet är att öka utrymmet för aktörer att uppnå gemensamma mål. Det övergripande målet är att skapa en mera sammanhängande struktur som smidigt och effektivt samlar världsorganisationens satsningar på freds och säkerhetsarbete genom att prioritera förebyggande åtgärder, upprätthållande av fred och implementera Agenda 2030. I samband med storskaliga fredsbevarande insatser har gjorts strategiska översyner, där man bedömer förutsättningarna för att framgångsrikt kunna implementera mandatet. Förhoppningen är att resultaten ska vägleda säkerhetsrådet då det besluter om kommande mandat. Oberoende panel på hög nivå om FN:s fredsinsatser 2015 Den tidigare generalsekreteraren Ban Ki-moon inrättade i oktober 2014 en oberoende panel på hög nivå om FN:s fredsoperationer för att på ett heltäckande sätt bedöma situationen för FN:s fredsoperationer och framtida behov. Slutsatsen blev bland annat att ”världen förändras och FN:s fredsoperationer måste förändras med den om de ska fortsätta att vara en nödvändig och effektiv metod för att främja internationell fred och säkerhet”. Panelen granskade ett brett spektrum av fredsoperationer, bland annat konflikternas föränderliga karaktär, ändrade mandat, FN-diplomati, fredsbyggande utmaningar, ledningsförhållanden, planering, partnerskap, mänskliga rättigheter och skydd av civila. Rapporten färdigställdes i juni 2015.

Nya horisonten 2009

I processen ”New Horizon”, som inleddes 2009, bedömdes de viktigaste politiska och strategiska problem som FN:s fredsbevarande insatser står inför i dag och under de kommande åren. Möjligheten att återuppta den pågående dialogen med berörda parter om tänkbara lösningar och en bättre positionering av FN:s fredsbevarande åtgärder övervägdes också med nuvarande och framtida krav som referensram.

Resultatet blev ett ”nytt partnerskapsprogram”. Dokumentet delades ut till medlemsstaterna och fredsbevarande partner. Det stödde en påbörjad dialog som syftade till att skapa en fredsbevarande politisk agenda som skulle återspegla intressenternas åsikter i det globala partnerskapet för fredsbevarande. På grundval av insatserna från tidigare fredsbevarande reformer belystes i dokumentet insatser för att förbättra det fredsbevarande verktyget och identifierade olösta och nya problem som kräver fredspartnerskapets uppmärksamhet.

Utvidgning av fredsbevarande verksamheten 1992

I sin rapport ” An Agenda for Peace ” från 1992 införde den dåvarande generalsekreteraren Boutros Boutros-Ghali termen ”fredsframtvingande”. Det grundade sig på tanken att det också fanns en önskan att använda FN-trupper för att säkra vapenvila och andra uppgifter som var för krävande för de lätt beväpnade fredsbevararna. FN:s fredsstyrka bör därför vara tyngre beväpnad och specialutbildad för svårare uppgifter. Däremot skulle det inte vara fråga om att använda fredsframtvingande trupper mot en angripare.

I FN:s praxis har begreppet ”fredsframtvingande” inte antagits såsom Boutros-Ghali hade tänkt sig. I stället har säkerhetsrådet bifogat en hänvisning till kapitel VII i stadgan om användningen av tvångsåtgärder i ett antal resolutioner som innehåller starka mandat som antagits under de senaste åren. På så sätt har syftet varit att göra det möjligt att sätta in en fredsbevarande styrka i en region, även utan de berörda staternas samtycke (t.ex. Irak nära kuwaitiska gränsen 1991) eller användning av vapen i andra fall än självförsvar (t.ex. skydd av civil personal). På så sätt bemyndigade säkerhetsrådet att genomföra NATO-operationer på områdena Bosnien-Hercegovina och Kosovo (IFOR, SFOR och KFOR).

Förutom FN har många andra internationella organisationer börjat skapa kapacitet för fredsbevarande eller liknande militär krishantering, såsom OSSE, EU, OSS, Nato, OAS och vissa andra afrikanska organisationer. I vissa operationer samarbetar FN med de regionala organisationerna.

I slutändan förutsätter en framgångsrik fredsbevarande insats medverkan av parterna i krisen, ett tydligt mandat, medlemsstaternas stöd och god planering. FN:s generalsekreterare har försökt öka organisationens beredskap för fredsbevarande insatser genom att vid behov samla in tidigare åtaganden från medlemsstaterna om de resurser som kan ställas till FN:s förfogande. FN:s sekretariat har en egen beredskapsstyrka, där 200 medlemsstater har anslutit sig, däribland Finland. Dessa länder har meddelat att de kommer att reservera utbildad personal som snabbt kan sättas in i fredsbevarande uppdrag.

Definitionen av FN:s fredsbevarande verksamhet betonar följande principer:

• Parterna accepterar den fredsbevarande verksamheten
• Fredsbevararinsatsen iaktar neutralitet
• Användningen av militär styrka begränsas till självförsvar och till situationer där det är nödvändigt för att utföra uppdraget

I dag eftersträvar man i de fredsbevarande insatserna att införa ett gemensamt ledarskap för alla militära och civila aktörer och att alla handlar på basen av en enhetlig lägesbild. En sådan fredsbevarande insats kunde kallas helhetsbetonad, omfattande eller integrerad.

FN:s fredsbevarande översikt:
https://peacekeeping.un.org/en

Definition av fredsbevarande i FN:
https://peacekeeping.un.org/en/what-is-peacekeeping

FN:s fredsbevarande operationer:
https://peacekeeping.un.org/en/where-we-operate

Brahimis rapport:
http://www.unric.org/html/finnish/pkpngfaq/q3.htm

Utveckling av fredsbevarande insatser (för Finland):
http://www.yk.fi/node/473