Natos militära utveckling

  • Efter det kalla kriget har Natos fokus flyttats till Medelhavsområdet, sydöstra Europa och Östeuropa, och Nato har varit inblandat i krishantering och krigföring på Balkan och Afghanistan.

    Förändringar efter kalla kriget:

    • Antalet kärnvapen och styrkor minskat, beredskapen har sänkts
    • Militära staber reducerad, befälsförhållandena uppdaterade
    • Multinationella styrkor och ledningsstaber etablerade
    • Truppernas rörlighet förbättrad och prestationsförmågan höjd
    • Räckvidden expanderad
    • Fokus i utveckling av snabbinsatsstyrkor, insatsberedskap och hög teknisk prestanda
    • Cyber och rymden som nya verksamhetsmiljöer (domain)
    • Utveckling av civila kapaciteter och resiliens

Tilläggsinformation

Nato har byggt upp ett system för ballistiskt missilförsvar (Ballistic Missile Defence, BMD) i Europa för att bemöta hotet från ballistiska missiler, framför allt i Mellanöstern. Systemet består huvudsakligen av amerikanska antimissilställningar och fartyg. Från början har BMD varit föremål för en tvist mellan Nato och Ryssland, eftersom Ryssland anser att BMD är avsett att motverka ryska missiler.

Till följd av Ukrainakrisen har Natos styrkestruktur och grupperingar ändrats för att återspegla utvecklingen i Ukraina och för att balansera ryska styrkor. I bakgrunden är Natos observationer av den överraskande operationen där Ryssland snabbt intog Krimhalvön våren 2014. Nato har grupperat en stridsgrupp i bataljonstorlek i alla baltiska länder och Polen för framskjutet försvar (Enhanced Forward Presence, EFP). Deras verksamhet leds av Natos nordöstra armékårstab i Polen. Dessutom kommer Nato att inrätta en regional ledningsstab i Lettland (Multinational Division North, MND N) för att planera och leda försvaret i baltiska området. Dess stab kommer att stå under ledning av Natos nordöstra armékårstab.

En multinationell Natoinsatsstyrka (NATO Response Force, NRF) beslutades att inrätta 2002 och den nådde full stridsberedskap 2006. Totala styrkan är cirka 40 000 soldater. Medlemsstaterna utpekar enheter från armén, marinen, flygvapnet och specialstyrkorna till NRF-styrkan på rotationsbasis. Trupperna kan snabbt koncentreras till ett brett spektrum av uppgifter, från krigföring till fredsbevarande uppgifter och katastrofhjälp. Natos två stora JFC-ledningsstaber i Brunssum och Neapel alternerar i NRF:s ledningsroll. Användningen av NRF-styrkan beslutas enhälligt av Nordatlantiska rådet (NAC).

På grund av Ukrainakrisen och omvälvningarna i Mellanöstern beslutades 2014 att inrätta en beredskapstrupp (Very High Readiness Joint Task Force, VJTF) på mellan 5 000 och 20 000 soldater som en ”spjutspets” med hög stridsberedskap (2 dagar). Dess sammansättning och styrka skall bero på situationen, men kärnan är armébrigaden inrättad av ett stort Natoland, med stöd av marin-, flygvapen- och specialstyrkor från flera europeiska Natoländer. VJTF:s ledningsansvar cirkulerar bland de stora Natoländerna och ändras årligen. Förberedelser har gjorts i östeuropeiska Natoländerna för snabba gruppering av VJTF. Det förberedande arbetet leds av Natos nordöstra armékårstab.

Nato har beslutat om ett så kallat ”Four 30s” -beredskapsmål, enligt vilket medlemsländerna ska ha totalt 30 armébataljoner, 30 stridsflygdivisioner och 30 krigsfartyg i 30 dagars beredskap för Nato operationer. En sådan nivå av militär beredskap ska nås i 2020.