Natos militärpolitiska utveckling

Nato har ändrat sina ambitioner och verksamhet efter kalla krigets slut

  • Från och med 1991, ingen på förhand identifierad fiende
  • 1994 partnerskap för fred-programmet för att samarbeta med länder utanför Nato
  • 1997 grundläggande rättsakt om ömsesidiga relationer mellan Nato och Ryssland (Founding Act)
  • Ökning av antalet medlemmar till 30 (under kalla kriget 16)
  • Styrning av verksamheten till krishanteringsuppgifter (bland annat till Afghanistan sedan 2001), terrorismbekämpande och förhindrandet av spridning av massförstörelsevapen, fr.om. 2014 även till försvar av medlemsstaternas territorium
  • Debatt om ”ansvarsfördelningen” inom alliansen: USA uppmanar medlemsländerna att öka försvarsutgifterna
  • Natoländernas sammanlagda militära utgifter cirka 70 procent av de globala militära utgifterna

Tilläggsinformation

Sedan 2014 har Natos operativa fokus återvänt till det egna territoriet i Europa samt Nordatlanten, men alliansen har fortfarande stöd- och krishanteringsuppgifter utanför eget område, särskilt i Afghanistan.

Det har funnits meningsskiljaktigheter mellan Förenta staterna och många europeiska Natoländer om den så kallade ansvarsfördelning under större delen av Natos existens. Efter det kalla kriget minskade försvarsutgifterna i Natoländerna drastiskt och BNP-andelen av Natoländernas försvarsutgifter var på den lägsta nivå i genomsnitt 1,4 procent 2015. Natotoppmöten på 2000-talet har beslutat om en målnivå för militära utgifter på minst 2 procent av BNP, men de flesta Natoländer har ännu inte genomfört beslutet.

I Förenta staterna har européer kritiserats som ”free riders” i försvaret av västerländska värden. Under de senaste åren har försvarsutgifterna i flera Natoländer börjat växa, och i dag uppfyller omkring en tredjedel av medlemsländerna kravet på 2 procent. Detta har också påverkats av det försämrade säkerhetsläget i Europa och av Rysslands verksamhet, som uppfattas som hotfullt.

Källor och länkar