Liksom många andra sätt att dela in Afrika, kan också Centralafrika definieras på olika sätt, den mest omfattande beskrivningen finns på kartan ovan.

Nästan 10 miljoner människor dog i krig och massakrer i centralafrikanska länder i slutet av 1900-talet, och det finns fortfarande flera miljoner flyktingar. FN, EU och Afrikanska unionen har genomfört stora fredsbevarande operationer i regionerna, något som också har lett till förluster för dem.

Sedan de uppnått självständighet har de tidigare belgiska kolonierna Kongo, Rwanda och Burundi varit mycket oroliga och förödande inbördeskrig har härjat i dem. I Rwanda, som drabbades av ett storskaligt folkmord på 1990-talet, och även i grannlandet Burundi, är situationen fortfarande kriskänslig. Under de senaste åren har Demokratiska republiken Kongo, ett av Afrikas största länder, som slitits sönder av interna krig, till viss del lugnat ner sig, medan den interna maktkampen i Centralafrikanska republiken har trappats upp och hela landet riskerar att upplösas.

Kinas växande intresse och närvaro i Afrika förändrar den traditionella bilden av regionen. Kina har investerat mycket pengar i infrastruktur i Afrika. Detta har väckt oro i västländer med intressen i regionen och dess naturresurser.

Demokratiska republiken Kongo – i centrum av de afrikanska krigen

Belgiska Kongo blev självständigt 1960 (Republiken Kongo, République du Congo). Självständigheten följdes av åratal av kaos, tillfälliga regimer och ingripanden från FN:s styrkor.

Det första Kongokriget började när en koalition av rwandiska och ugandiska arméer 1996 invaderade landet för att störta regeringen och utnyttja dess mineraltillgångar. Laurent Kabila marscherade mot Kinshasa och utnämnde sig själv till president.

Det andra Kongokriget började 1998, då kongolesiska rebellrörelser grundade av Rwanda och Uganda, tillsammans med rwandiska och ugandiska arméer, attackerade den kongolesiska armén. Angolas, Zimbabwes och Namibias väpnade styrkor anslöt sig till kriget på Kongosidan. Andra Kongokriget har kallats ”afrikanska världskriget” på grund av det stora antalet parter. I slutet av 1999 kom MONUC, FN:s fredsbevarande operation, sedan 2010 under namnet MONUSCO, in i landet efter multilaterala fredssamtal.

År 2003 blossade en separat konflikt upp i Ituri-regionen i nordöstra Kongo under det andra Kongokriget, vilket ledde till att tusentals människor dog. För att trappa ned situationen genomförde EU en tre månader lång militär operation Artemis i Ituriregionen med FN:s mandat. Den blev den första EU-ledda militära operationen, EU:s första oberoende operation, EU:s första snabbinsatsoperation, den första icke-europeiska operation, den första operationen med principen av ledande nation och det första exemplet på ett gemensamt uppdrag mellan EU och FN. Utplaceringen av EUFOR-trupper mildrade konflikten. På så sätt blev Artemis en viktig milstolpe i utvecklingen av EU:s säkerhets- och försvarspolitik. Det förekommer strider i Kongos östra provinser än i dag.

För att lugna valet i Kongo 2006 genomförde EU en ny kortvarig EUFOR RD Congo operation. Genom resolution 1671 (2006) bemyndigade FN:s säkerhetsråd EU:s styrkor att stödja FN:s MONUC operation.

Den första fredliga maktövergången i Kongo ägde rum 2018. Ändå kännetecknas landet fortfarande av våldsam kleptokrati (= korrupt regering, stöld nästan institutionaliserad, statliga mekanismer syftade till att beskatta folket för att hålla regeringen vid makten).

Kongos komplexa nödläge har pågått i mer än 20 år. Befolkningen tvingas upprepade gånger att fly på grund av väpnade sammandrabbningar. Mer än 5 miljoner människor har flytt som interna flyktingar och en miljon har flytt till andra afrikanska länder. Dessutom har Kongo en halv miljon flyktingar från grannländerna.

Centralafrikanska republiken – ett inbördeskrig i ett länge bortglömt djungelland

Centralafrikanska republiken blev självständigt från Frankrike 1960. Sedan 2003 har det förekommit inbördeskrig och uppror och som följd av detta, storskaligt våld och förödelse.

FN:s stabiliseringsoperation för att skydda civila (MINUSCA) inleddes i april 2014. AU:s fredsbevarande styrka (MISCA), som var i landet, förvandlades till en FN-operation och inledde verksamheten i september 2014. Den har över 10 000 soldater i Centralafrika.

Baserat på FN:s säkerhetsrådsresolution 2134 (2014) inrättade EU också operation för Centralafrika (EUFOR RCA) för att skydda befolkningen och skapa förutsättningar för humanitärt bistånd. På begäran av Centralafrika inrättade EU dessutom en rådgivande delegation (EUMAM) 2015 för att stödja reformen av landets väpnade styrkor. Under 2016 inledde EU, på begäran av Centralafrika, också en två-årig utbildningsoperation (EUTM-RCA) till vilken EUMAM slogs samman. Den har en styrka på 300 soldater och Mandatet förlängdes i september2022 med ett år.

Den ryska Wagnergruppen inledde sin verksamhet i Centralafrika 2018. I slutet av 2020 övergick dess verksamhet från ett stöd- och träningsuppdrag till direkt strid, när säkerhetsläget försämrades inför valet i slutet av december. Coalition of Patriots for Change (CPC), en koalition av paramilitära styrkor ledda av tidigare presidenten François Bozizé, inledde en offensiv för att störta president Faustin-Archange Touadéras regering. Som svar skickades Wagners legosoldater för att delta direkt i operationer tillsammans med FACA, MINUSCA och rwandiska specialstyrkor. Wagnergruppen blev en av de centrala aktörerna för politiskt våld i Centralafrika.

Kaos har rått i Centralafrikanska republiken sedan den våldsamma kuppen 2013. Väpnade konflikter har spritt sig och instabiliteten i landet har lett till omfattande kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Över 630 000 människor har tvingats lämna sina hem och situationen fortsätter att försämras. Landet är bland de 10 fattigaste i världen, trots betydande naturresurser (t.ex. uran, råolja, guld, diamanter, kobolt, timmer, vattenkraft).