Sydkinesiska havet är ett av mest trafikerade havsrutterna i världen. Mer än 80 % av Japans, Sydkoreas, Kinas och Taiwans råoljeimport passerar genom den, 40 % av Kinas utrikeshandel och en tredjedel av hela världens sjötrafik. Havsområdet har stora verifierade olje- och naturgasfyndigheter och de rikaste fiskbestånden i världen.

Sydkinesiska havet är den viktigaste vägen för Kinas utrikeshandel. Det mesta av den råolja som Kina och andra länder i Fjärran Östern behöver importeras från Mellanöstern via Malackasundet och Sydkinesiska havet, och majoriteten av Kinas varuexport till Europa, Mellanöstern och Afrika tar samma sak. väg i motsatt riktning.

Tvisten om Sydkinesiska havet har ansetts vara den farligaste i hela Asien när det gäller potential för konflikt. Kraven från staterna i regionen överlappar varandra i många avseenden, vilket har ökat spänningen och orsakat lokala konflikter.

Sedan 1947 har Kina gjort anspråk på nästan hela Sydkinesiska havet för sig självt och baserar kravet den minnesvärda s.k. den nio streckade linjers linje, som i Kina också är markerad på kartor för att beskriva vidden av Kinas havsområde. Taiwans krav är de samma som Kinas. För övriga länder är kraven och därmed tvisterna uppdelade i två delar. I norr bestrider Kina och Vietnam ägandet av ögruppen Paracel. Vietnam säger att de har kontrollerat öarna sedan 1700-talet och säger att Kina gjorde sina anspråk först på 1940-talet. Kina är dock de facto ägare till öarna efter Kina-Vietnamkriget 1974, och Vietnam har inte ensamt kunnat utmana Kina gällande äganderätten till öarna.

I söder, i ögruppen Spratly, är situationen väsentligt annorlunda, eftersom flera länder tvistar med Kina om dem. Filippinerna grundar sitt egna anspråk på öarnas närhet. Malaysia och Brunei grundar sina territoriella anspråk på FN:s havsrättskonventions definition av en exklusiv ekonomisk zon (EEZ). Några få Spratlyöar finns kvar på Malaysias territorium, men Bruneis anspråk inkluderar inte öarna. Indonesien anser sig inte vara part i tvisten, även om dess ekonomiska zon går tvärs över Kinas territoriella anspråk. Utöver de länder som omedelbart tillhör regionen har Australien och Indien också fördömt Kinas agerande.

Öarna i området är främst obebodda atoller och delar av korallrev som bara ligger något över vattenytan. Kina ockuperade först en av öarna redan 1994, men blev aktivt 2011, när dess örlogsfartyg började verka i området. Samtidigt startade man en massiv operation där man både ockuperade tidigare obebodda atoller i området och byggde helt nya öar och etablerade militärbaser på dem. Andra länder i regionen (Vietnam, Malaysia, Brunei och Filippinerna) har varit maktlösa att stoppa Kinas agerande och förde ärendet till internationell domstol. Den internationella skiljedomstolen i Haag beslutade 2016 att Kina inte har några skäl att kräva s.k. områden inom de nio streckade linjerna för sig själva. Kina erkänner eller accepterar dock inte domstolens beslut, utan har fortsatt att ockupera området bit för bit, även om inga nya baser har byggts sedan 2018. Andra länder i regionen har också etablerat (betydligt mindre) militärbaser på öarna som svar på Kinas agerande. USA har konsekvent förnekat Kinas territoriella anspråk, och dess flotta och flygvapen har använt sin rätt till fri sjöfart och överflygning i regionen, delvis provokativt. Detta har i sin tur lett till kinesiska protester och några ”nära ögat” situationer”.