Kinas utrikespolitik

Grundidén i utrikespolitiken:

  • Bevara statens självständighet och suveränitet
  • Upprätthålla världsfreden
  • Upprätthålla vänliga relationer och samarbete med alla länder
  • Stärka samstämmighet och samarbete med utvecklingsländer
  • Främja ömsesidig respekt för suveränitet och territoriell integritet
  • Eftersträva ömsesidig icke-aggression
  • Undvika inblandning i andra länders interna angelägenheter,
  • Eftersträva jämställdhet och ömsesidig nytta
  • Fredlig samexistens.

Tilläggsinformation

Att upprätthålla den inhemska politiska stabiliteten är centralt i Kinas verksamhet. Landet är ensamt ansvarigt för sin nationella säkerhet och territoriella integritet. Kinas mål är nationell förening och fortsatt ekonomisk och social utveckling.

Målet med moderniseringspolitiken, som började 1979, har framför allt varit inrikespolitiskt: att stärka den kinesiska ekonomin och höja befolkningens levnadsstandard. Kinas internationella åtgärder är också relaterade till dessa inhemska mål. Vid partikongressen år 2017 tillkännagav Xi Jinping början på en ny era. Målet är både att skapa en välmående socialistisk stat och att uppnå en stark ställning som stormakt.

Strategin syftar till att återställa Kinas, under 1800 förlorade, stormaktsstatus och stärka dess internationella inflytande med traditionella kinesiska medel: genom att förändra sin internationella verksamhetsmiljö så att det motsvarar det egna värderingarna. Kina strävar till att återfå sin status som ett förlorat ”mittens rike” (= Zhonguo, landets namn på kinesiska) och omformar, på ett alltmer självsäkert sätt, det internationella systemet ur sin egen synvinkel. Kina försöker också erbjuda sin egen ”moderna” version av socialismen som ett alternativ till den ”gamla” liberala demokratin. Tack vare ekonomiskt inflytande har vissa utvecklingsländer och auktoritära europeiska stater visat intresse och stöd för den kinesiska modellen.

En av de främsta orsakerna till att Kinas supermaktstatus underminerades under 1800-talet var dess efterblivenhet inom vetenskap och teknik jämfört med västländerna. Den viktigaste läran för Kina var betydelsen av vetenskap och teknik i konkurrens mellan stater och för att uppnå supermaktstatus. Efter Gulfkriget 1991 började Kina utforska potentialen i militär teknik. År 1993 definierades en ny strategisk riktlinje för att besegra motståndarna i lokala krig i en miljö med modern teknik. I mitten av 2010-talet blev betydelsen av artificiell intelligens, som en källa för både in- och utrikespolitisk styrka, uppenbar för Kina.

Xi Jinpings tal vid partimötet uppdaterade Kinas tidigare strategier för uppgång och satte en ny tidtabell för dem. Enligt Xis tolkning har den kinesiska modellen fungerat effektivt eftersom Kina, i förtid, har lyckats uppnå de moderniseringsmål som uppställdes på 1980-talet. Den strategiska planen skulle fortsätta i tre faser. Före år 2020 uppnår Kina ett måttligt välstånd. Under de följande 15 åren är meningen att Kina blir en modern socialistisk stat, och år 2050, året efter Folkrepublikens 100-årsjubileum, uppnår Kina, enligt planerna, stormaktsstatus bland andra stormakter.

Kina har inte gett upp sitt långsiktiga mål gällande Taiwans införlivande i Kina. Taiwan betraktas av Kina som ett upproriskt landskap, som bröt sig ut ur Kina i slutet av inbördeskriget 1949. Kina är villigt att respektera Taiwans nuvarande samhällssystem och taiwanesiska livsstil, men inte individer som inte hoppas på kinesisk återförening. Taiwan vill behålla sin självständighet och motsätter sig Kinas integrationsmål. Taiwans självständighet har inte erkänts internationellt och Taiwan är inte medlem i FN.

Källor och länkar