USA:s säkerhetspolitiska tänkande har starka rötter i erfarenheterna från bosättare och statens grundare från 1700- och 1800-talen. Därav föreställningen om ett ”uppdrag av ödet” eller ett ”på kallelse baserat öde” (Manifest Destiny), vilket betyder främjande av amerikanska värden och i detta sammanhang också en utvidgning av statens territorium och makt. Manifest Destiny-tänkandet bygger på följande begrepp:

• Det amerikanska folket och dess institutioner har särskilt goda och hedervärda egenskaper.
• Det ”amerikanska uppdraget” återspeglas starkt i historien om nybyggarna och erövringen av väst.
• Ödet har beordrat amerikanerna att främja sina utmärkta värderingar.

Amerikanerna hade enligt deras uppfattning en ”gudomlig plikt” att utvidga det federala territoriet från östkusten över hela kontinenten till väster. Ett sådant sätt att tänka har sedan dess använts också på andra håll i världen, och rättfärdigande för egna handlingar har sökts från ”på kallelse baserat öde ”.

USA:s ursprung är också förknippat med uppfattningen att USA är unikt och skiljer sig till sin fördel från andra länder (amerikansk exceptionism). Baserat på detta har amerikanerna ett uppdrag och till och med rätten att forma resten av världen efter eget tycke. Än idag är det populärt bland politiker att prata om en viktig, ”oersättlig nation” (Indispensable Nation) som uppfyller sin mission och förväntas upprätthålla ordning i världen.

Den geopolitiska grunden för USA:s säkerhetspolitik föddes under 1800-talet som Monroe doktrinen. Följaktligen har endast amerikaner och i praktiken USA i allmänhet rätt att utöva makt på och runt den amerikanska kontinenten. Läran kan reduceras till ordspråket ”Amerika för amerikaner” (America for Americans). Det har ofta tolkats som USA: s rätt att utesluta stater från andra kontinenter från Sydamerika såväl som kravet på att avstå från att utvidga USA: s makt och åtaganden någon annanstans, i vilket fall det har varit en fråga om ”isolationism”. På grundval av detta avstod USA från att ta ställning till eller blanda sig i europeisk politik under 1800-talet och även efter första världskrigets utbrott. USA stödde Storbritannien och Frankrike men gick motvilligt med i kriget först i dess slutskede år 1917.

Efter första världskriget drog USA sig snart tillbaka från Europa och återvände till sin tidigare isoleringspolitik. Efter att andra världskrigets början upprepades samma mönster: USA höll sig utanför kriget tills Japan gjorde en överraskningsattack på Pearl Harbor i december 1941. Även efter andra världskriget drog USA tull en början nästan alla sina styrkor från Europa och återvände först när det kalla krigets konstellation formades och som en motverkan mot det sovjetiska hotet.

Supermaktkonkurrensen om världsherravälde har återuppstått efter den 20–25 år långa lugnare period som följde efter det kalla kriget. Förändringen är stor och påverkar alltmer USA: s utrikes-, säkerhets- och även försvarspolitik. Anledningen till förändringen är förstärkningen av Ryssland och i synnerhet Kina, vilket återspeglas i ökningen av deras militära styrka, skärpningen av utrikespolitiken och den öppna utmaningen av USA: s globala ledarskap. USA har dock inte för avsikt att avstå från sin ställning utan ökar sin verksamhet inom internationell politik, stärker och utvidgar sitt nätverk av allierade och partners och försöker också stärka sitt militära inflytande och utveckla nya sätt att påverka. USA nöjer sig inte med en defensiv roll och med att reagera på sina utmanares åtgärder, utan försöker genom aktiv verksamhet behålla sin ledande position.

USA har redan en längre tid sett Kina som sin huvudmotståndare, så Asien-Stillahavsområdet har blivit tyngdpunktsområdet för säkerhetspolitiken och krigsmakten. I den år 2022 publicerade nationella säkerhetsstrategin (National Defence Strategy) och den nationella militärstrategin (National Military Strategy) utpekas Kina som USA:s största hot och viktigaste motståndare och poängteras behovet av att upprätthålla och öka USA:s avskräckning avvärjningsförmåga gentemot Kina. Europa, som efter det kalla kriget minskade i betydelse ur USA:s synpunkt, har nu i och med kriget i Ukraina och Rysslands agerande fått en mera synlig roll i USA:s säkerhetspolitik. I militärstrategin poängteras speciellt att USA nu för första gången samtidigt som motståndare har två kärnvapennationer (kina och Ryssland). Nord Korea, Iran och extremistorganisationerna är i ovannämnda strategier nu endast i en biroll.

USA:s hållning till kriget mellan Ukraina och Ryssland är tvåfaldig: å ena sidan vill USA inte engagera sig direkt i konflikten, men å andra sidan har landet kraftigt fördömt Rysslands agerande och stött Ukraina massivt genom att donera stora mängder vapen och vapensystem, genom att ge utbildnings- och specialisthjälp samt genom att dela med sig av spaningsinformation. President Biden har upprepade gånger konstaterat att Ukraina är USA:s strategiska samarbetspartner och att USA stöder utvecklingen av Ukrainas krigsmakt för att kunna motstå Rysslands aggression. Veterligen finns inga amerikanska stridstrupper i Ukraina men sannolikt soldater i utbildnings- och rådgivningsuppgifter. USA har, genom olika mekanismer, donerat betydande mängder allt mera sofistikerade vapensystem och samtidigt uppmuntrat även andra allierade och partnerländer att göra det samma.