Nato har byggt ett system för ballistiskt missilförsvar (BMD) i Europa för att svara på hotet från ballistiska missiler. Systemet består huvudsakligen av amerikanska antimissilstationer och fartyg. Från början har BMD varit föremål för en tvist mellan Nato och Ryssland, eftersom Ryssland anser att det är avsett att motverka sina egna missiler.

Till följd av krisen och kriget i Ukraina har Natos styrkestruktur och grupperingar ändrats för att motsvara utvecklingen av situationen i Ukraina och för att balansera Rysslands styrkor. Detta bygger på Natos iakttagelser om bland annat hur Ryssland intog Krimhalvön i en oväntad operation i 2014.

Nato äger inga kärnvapen, men dess kärnvapenavskräckning baseras på de nationella kärnvapenarsenalerna hos Natos kärnvapenmakter, främst USA. USA:s strategiska kärnvapenstyrkor är den yttersta garantin för Natos säkerhet och den starkaste formen av avskräckning. Storbritanniens och Frankrikes oberoende strategiska kärnvapenstyrkor utgör en avskräckande faktor och bidrar till alliansens kollektiva säkerhet.

Inom Nato styrs det praktiska genomförandet av kärnvapenavskräckningen av Natos kärnvapenpolitiska planeringsgrupp (Nuclear Planning Group, NPG), där medlemsländerna representeras av försvarsministrar. Alla allierade utom Frankrike deltar i NPG:s beslutsfattande. Beslut om kärnvapenavskräckning fattas i NPG på grundval av enhällighetsprincipen.

Natos kärnvapenavskräckning baseras också på USA:s kärnvapen stationerade i Europa och allierades deltagande i Natos kärnvapenbördadelning (Nuclear Burden Sharing). USA har lagrat sina taktiska kärnvapen (B61-vätebomber som kan fällas från flygplan) på flygbaser i fem Nato-länder (Belgien, Nederländerna, Tyskland, Italien och Turkiet). Dessa länders flygvapen har förberett sig för att bära bomberna genom att utrusta stridsflygplan med dubbel användningsförmåga (Dual Capable Aircraft) och utbilda piloter. Bomberna står under USA:s strikta kontroll. Enligt offentliga källor kommer liknande bomber också att placeras i Storbritannien, där amerikanska F-35-stridsflygplan kommer att utrustas för att bära dem.

Vid Natos toppmöte 2024 meddelade alliansen vidare att man skulle säkerställa trovärdigheten i sin kärnvapenavskräckning, fortsätta moderniseringen av sina kärnvapenkapaciteter, öka flexibiliteten i sina kärnvapenstyrkor och upprätthålla en stark politisk kontroll över kärnvapenpolitiken.

I samband med toppmötet i Madrid 2022 beslutade Nato om en ny styrkemodell (NATO Force Model). Den ersätter den tidigare NRF-snabbinsatsstyrkan och mer än fördubblar antalet beredskapsstyrkor. Styrkemodellen är det ramverk genom vilket alliansen organiserar, aktiverar och leder medlemsländernas nationella styrkor. Syftet med styrkemodellen är att öka truppernas insatsförmåga, beredskap och stridskraft samt att möjliggöra en mer proaktiv användning av Natos trupper. Med hjälp av modellen säkerställer man att Natos försvarsplaner stöds av färdiga, på förhand fastställda, framtyngda trupper och förstärkningar av dem. En del av styrkemodellen är den multinationella reaktionsstyrkan Allied Reaction Force (ARF) med hög beredskap, som vid behov kan anpassas flexibelt och som består av trupper från alla försvarsgrenar.

Styrkemodellen har ett beredskapssystem i tre steg:

• Nivå 1: 0–10 dagars beredskapsstyrkor (över 100 000 trupper)
• Nivå 2: Styrkor i beredskap i 10 till 30 dagar (200 000 soldater)
• Nivå 3: Styrkor i beredskap i 30 till 180 dagar (mer än 500 000 soldater)

Natos nya styrkemodell (NATO Force Model) 2022. Bildkälla: Nato.

Kommandostruktur samt ledningssystem i nordvästra och norra riktningar

Finlands och Sveriges anslutning till Nato har utökat alliansens nordvästra och norra ansvarsområden och kommer även att medföra Natos militära närvaro till Finland och Sverige. För de nordvästra och norra riktningarna kommer militära ledningsnivåer att förstärkas och etableras för fredstida planering samt för operationer i krissituationer. Beredskapsstyrkorna och kommandostrukturen lyder under Allied Command Operations och befälhavaren för de europeiska styrkorna (SACEUR).

Följande förändringar har gjorts eller är på väg att göras i Natos kommandostruktur i Nordeuropa:

• alla nordiska länder ingår i Natos operativa kommando JFC Norfolks ansvarsområde från och med 5 december 2025,

• etableringen av Multi-Corps Land Component Command North (MCLCC-N) för den norra riktningen i S:t Michel år 2025,
• förberedelser för de framflyttade markstyrkorna (FLF) i Finland; FLF-trupper finns redan i Östeuropa, inklusive i Baltikum och Polen,

• etableringen av Joint Logistics Support Group Headquarters (HQ JLSG) senast 2027 i Enköping, Sverige; uppgiften är att samordna transporter av vapen, ammunition och förnödenheter samt överföring av trupper i divisionsstorlek,
• upprättandet av en signalbataljon i Danmark för behoven i nordvästlig riktning; den kommer att inkludera ett signalkompani i Enköping, Sverige, år 2027, med personal från den svenska försvarsmakten,
• etableringen av Combined Air Operations Centre (CAOC) för den norra riktningen i Bodø, Nordnorge, år 2025, som kommer att verka under Natos gemensamma flygkommando (HQ NATO AIRCOM, Ramstein, Tyskland),
• upprättandet av HQ Commander Task Force Baltic i Rostock, Tyskland, år 2024, med personal från flera Natoländer, inklusive Finland.

I Sørreisa, Nordnorge, ligger Joint Air Operations Centre (JAOC) och Control and Reporting Centre (CRC); deras uppgifter är kopplade till Natos flygvapens operationer och luftsituationsmedvetenhet; JAOC och CRC verkar under CAOC i Bodø.

De högre ledningsskikten inom de multinationella FLF-trupperna i de baltiska länderna och Polen är JFC Brunssum i Nederländerna, armékårens högkvarter i Polen (den multinationella kåren Nordost, MNCNE, Szczecin), samt divisionshögkvarteren i Polen (den multinationella divisionen Nordost, MNDNE, Elbląg) och Danmark (den multinationella divisionen Nord, MNDN, Karup, delvis i Ādaži, Lettland).