USA:s bombning av städerna Hiroshima och Nagasaki med kärnvapenbomber på cirka 15–20 kiloton i augusti 1945 inledde kärnvapeneran. Strax därefter inleddes kalla kriget mellan västmakterna och Sovjetunionen, där de främsta motparterna var USA och dess allierade samt Sovjetunionen och dess så kallade satellitstater. Kalla kriget var en stormaktstävling och en kamp om globalt inflytande, där innehavet av kärnvapen spelade en central roll. Kärnvapen, avsedda för krigföring och för att vinna krig, fick ökande politisk betydelse som instrument för utrikes- och säkerhetspolitik. Innehavet av kärnvapen blev ett kännetecken för stormaktsstatus, eller åtminstone ett tecken på att ett land var en betydande aktör i internationell politik.

Sovjetunionen ville också ha egna kärnvapen och lyckades få tillräckligt med information om USA:s kärnvapen genom spionage. Redan 1949 kunde Sovjetunionen detonera sin första kärnvapenanordning, som var en kopia av det amerikanska kärnvapnet. Inom kort accelererade kärnvapenkapprustningen okontrollerat, även om försök gjordes att begränsa den, till exempel genom FN.

USA fortsatte att utveckla kärnvapen med målet att skaffa kraftfullare kärnvapen. Fusionsteknologin var ett steg mot vätebomben. USA detonerade sin första vätebomb 1952, men Sovjetunionen följde efter och lyckades detonera sin egen vätebomb ett år därpå, 1953. I Sovjetunionen fortsatte vätebomber att utvecklas till att bli allt kraftfullare, vilket kulminerade 1961 när den mest kraftfulla kärnladdningen någonsin, den 50 megaton tunga vätebomben ”Tsar-Bomba”, detonerades på ön Novaja Zemlja i Arktis. Bomben, åtta meter lång och två meter bred, vägde 27 ton. Sovjetunionen försökte demonstrera sin militära styrka för USA. Explosionens kraft var hela 1570 gånger större än de amerikanska bomber som släpptes över Hiroshima och Nagasaki. I slutet av 1970-talet installerade Sovjetunionen en 25 megatons kärnstridsspets på en interkontinental missil (R-36UTTh, Nato-namn SS-18 Satan), som hade en räckvidd på upp till 16 000 kilometer. USA utrustade också några av sina interkontinentala missiler med megaton-klass kärnstridsspetsar, men inte lika kraftfulla som Sovjetunionen.

Strax efter att USA:s och Sovjetunionens kärnvapen hade färdigställts började Storbritannien också utveckla egna kärnvapen, delvis med hjälp av USA. Den första kärnladdningen detonerades 1952 i Australien. Vätebomben byggdes sedan och detonerades med full kraft 1957 i Stilla havet, vilket gjorde Storbritannien till det tredje landet att utveckla en vätebomb. Frankrike följde snart efter och detonerade sin första kärnladdning i kolonin Algeriet 1960, samt en vätebomb 1968 i den polynesiska ögruppen i Stilla havet.

Kina ville bli en kärnvapenstat redan på 1950-talet eftersom USA hade kärnvapen. Till en början fick Kina kärnteknik från Sovjetunionen, men det samarbetet upphörde när de två länderna bröt med varandra 1960. Kina fortsatte att utveckla kärnvapen på egen hand, och det första kärnvapentestet genomfördes 1964 i Sinkiang (nu Xinjiang-uiguriska autonoma regionen), och den första vätebomben detonerades 1967. Från allra första början definierade Kina sin kärnvapenpolitik som ”Ingen första användning” (No First Use). Ett annat mål som tillkännagavs tidigt har varit att Kina endast ska hålla antalet kärnvapen på en nivå som skulle ha avskräckande effekt mot en möjlig angripare. Kina har inte gått med på internationell kärnvapennedrustning eller ens kontroll, med hänvisning till det lilla antalet kärnvapen jämfört med USA och Sovjetunionen/Ryssland. Under 2000-talet har Kina börjat modernisera och utöka sin kärnvapenavskräckning.

Israel, som har hotats av mer eller mindre fientliga muslimska länder genom sin historia, ska enligt uppgift ha skaffat kärnvapenkapacitet redan på 1960-talet och har utvecklat en trovärdig kärnvapenkapacitet för att säkra sin existens. Det är en del av Israels kärnvapenpolitik att man varken erkänner eller förnekar att man innehar kärnvapen. Landet har inte anslutit sig till det internationella fördraget om icke-spridning av kärnvapen (NPT). Israel har undertecknat förbudsfördraget om kärnvapenprov (CTBT) men har inte ratificerat det. Israel betraktas som en de facto kärnvapenstat.

Indien anslöt sig till kärnvapennationerna med sitt första kärnvapentest 1974. Bakgrunden var färdigställandet av kärnvapnen i grannlandet Kina 1964, vilket uppfattades som ett hot, samt kriget mellan Indien och dess ärkefiende Pakistan 1971.

Efter att Indien fått kärnvapenkapacitet var det bara en tidsfråga innan Pakistan också skulle skaffa sig sådan kapacitet. Pakistan detonerade sin första kärnvapenanordning 1998 och fick kärnteknik och know-how från Kina.

Den nordkoreanska diktaturen hävdar att den har utvecklat ett kärnvapen. Enligt västerländska uppskattningar har man några kärnvapenstridsspetsar redo, men åtminstone för tillfället är man ännu inte kapabel att leverera dem till ett mål längre bort än det omedelbara området.

Iran har misstänkts för att försöka bygga kärnvapen i flera år, men det internationella motståndet har varit starkt, med sanktioner som har drabbat landets ekonomi allvarligt. USA och Israel har också använt militär makt i ett försök att förstöra Irans kärnvapenprogram. Israel anser att Iran och dess möjliga kärnvapenkapacitet är ett existentiellt hot mot Israel och har därför varit beredd att vidta alla åtgärder för att förhindra att Iran skaffar kärnvapen.

Under de senaste åren har internationella spänningar ökat till följd av snabba och dramatiska förändringar i säkerhetsmiljön. Det har också gett upphov till debatt om kärnvapenpolitiken, som var relativt begränsad efter kalla kriget. I den internationella debatten har intresset hos vissa icke-kärnvapenstater att skaffa sin egen kärnvapenavskräckning blivit tydligare.

Förtroendet hos många av USA:s allierade har börjat vackla, till exempel när det gäller de säkerhetsgarantier som Nato-medlemskap erbjuder, det vill säga i slutändan det skydd som ges av USA:s ”kärnvapenparaply”. I Europa har det pågått en debatt om ”strategisk autonomi” och Europas egen kärnvapenavskräckning, möjligen som en del av Natos övergripande avskräckning.

Figuren nedan visar en uppskattning från 2025 av antalet kärnvapen (stridsspetsar och bomber) i de fem officiella kärnvapenstaterna (USA, Ryssland, Kina, Storbritannien och Frankrike), samt i Israel, Indien, Pakistan och Nordkorea.

Avstängda kärnvapenprogram

Den okontrollerade spridningen av kärnvapen verkade oundviklig, särskilt på 1960-talet. Det finns dock minst två exempel på länder som haft ett seriöst och avancerat kärnvapenprogram men som har övergett det.

Kort efter andra världskriget inledde Sverige ett hemligt kärnvapenprogram på grund av det växande hotet från Sovjetunionen. I slutet av 1950-talet kallades det offentligt för kärnforskning, vars syfte var att utveckla skyddsmedel mot hotet från kärnvapen. Projektet bedrevs som mest aktivt under 1960-talet. När det internationella trycket mot kärnvapenspridning ökade etablerades Icke-spridningsfördraget (NPT) 1968, ett fördrag som syftade till att förhindra spridning av kärnvapen. Sverige beslutade att ansluta sig av politiska och ekonomiska skäl, och kärnvapenprogrammet fasades ut fram till 1972. Inte en enda kärnvapenbomb byggdes. Forskningen om kärnvapen har dock fortsatt, vilket har hållit kunskapsnivån i ämnet på en god nivå.

Ett annat land som har övergett sitt kärnvapenprogram är Sydafrika. Där började programmet med byggandet av det första kärnkraftverket i mitten av 1960-talet med amerikanskt stöd, men utvecklades till ett kärnvapenprogram i början av 1980-talet. Sydafrika undertecknade inte NPT. I slutet av 1980-talet hade sex kärnstridsspetsar byggts under det hemliga kärnvapenprogrammet, och en ballistisk missil utvecklades för dem samtidigt. Förvärvet av kärnvapen och missiler anses ha motiverats av målet att uppnå en internationellt erkänd position trots apartheidpolitiken. Dessutom fanns ett hot från grannländerna, då Moçambique och Angola, som hade blivit självständiga 1975, snart gled in i inre oroligheter med kommunister beväpnade av Sovjetunionen. 1991 avslutade Sydafrika sitt kärnvapenprogram och stängde sin kärnvapentestplats och urananrikningsanläggning, och anslöt sig till NPT. Efter beslutet att avsluta kärnvapenprogrammet demonterades de färdiga kärnstridsspetsarna. Beslutet sammanföll med regeringsskiftet i landet från apartheidsystemet till makten för det prokommunistiska ANC-partiet. Det har spekulerats i att den vita regimen, som tvingades lämna ifrån sig makten, ville undvika att kärnvapen hamnade i händerna på den nya ANC-regimen och möjligen i händerna på Kuba, Iran, Libyen eller Palestinska befrielseorganisationen (PLO).