Presidenten är överbefälhavare för de väpnade styrkorna och utnämner, efter att ha hört statsministern, en generalstabschef, som i fredstid är underställd försvarsministerns som befälhavare för Försvarsmakten. Inför yttre fara kan presidenten införa undantagstillstånd och förklara partiell eller fullständig mobilisering. Under krig kan presidenten utse en överbefälhavare med ansvar för militära åtgärder på förslag av premiärministern.

Polen har ett nationellt säkerhetsråd och ett nationellt säkerhetsverk som bistår presidenten. Säkerhetsrådets uppgift är att förse presidenten med uttalanden om säkerhet och lagstiftningsinitiativ, samt råd om användning av polska styrkor i utländska operationer. Säkerhet tolkas brett för att omfatta ekonomi, lagstiftning, miljö, social stabilitet och försvar. Presidenten beslutar om säkerhetsrådets sammansättning. Normalt omfattar den talmännen från parlamentets över- och underhus, statsministern, ministrarna med ansvar för säkerhetsfrågor och eventuellt experter som har inflytande på frågor som rör statens säkerhet.

Polen ser sin säkerhet vara byggd på fyra pelare: 1) Natomedlemskap, 2) EU-medlemskap, 3) strategiskt partnerskap med USA, 4) regionalt säkerhetssamarbete.

Den nationella säkerhetsstrategin (2020) belyser tydligt Rysslands ”nyimperialistiska politik” som Polens allvarligaste hot. Bevis för detta inkluderar Rysslands invasion av Georgien, den olagliga annekteringen av Krimhalvön och aktiviteter i östra Ukraina. I säkerhetsstrategin anklagas Ryssland för att bygga upp offensiv militär kapacitet i Östersjöregionen och Kaliningrad, samt hybridoperationer som cyberattacker och spridning av desinformation för att destabilisera västländer.

Ryssland har också identifierats som landets största hot även i det polska försvarskonceptet (2017) som tar sikte på år 2023. Polen anses också påverkas av hotet mot Natos nordöstra del i Baltikum. Därför måste också Polens försvarskapacitet motsvara denna hotbildsbedömning. Som betydande hot identifieras också instabiliteten i Ukraina och Vitryssland, liksom kriserna och oroligheterna i Mellanöstern och Nordafrika. Religiös terrorism mot västvärlden identifierades också som ett stort hot.

Enligt 2016 års strategiska försvarsförklaring är det viktigaste i Polens försvarspolitik försvaret av hemlandet som måste bygga på försvarets egen kapacitet. Efter detta kommer en aktiv förstärkning av förbindelserna med Natos allierade och ett aktivt deltagande i alliansens operationer.

I den strategiska försvarsrapporten identifierades prioriteringarna för utvecklingen av de polska väpnade styrkorna fram till 2032. De väpnade styrkorna måste ha modern och effektiva beväpning, en tillräckligt stark och välutbildad styrka och testade och väldefinierade verksamhetsmodeller. Ledningssystemet måste vara klart och i ständig beredskap med tanke på kriser och krig.

Nivån på försvarsutgifterna fastställs i lagstiftningen. Miniminivån fastställdes ursprungligen till 1,95 procent av BNP, och sedan dess har nivån höjts så att försvarsutgifterna enligt moderniseringslagen från 2017 måste vara minst 2,5 procent av BNP år 2030. Polens försvarsutgifter har mer än tredubblats under 2000-talet.

Moderniseringslagen gör det också möjligt att öka styrkan av de väpnade styrkorna från 150 000 till 200 000 soldater. Målstyrkan inkluderar en territoriell försvarsstyrka på 50 000 soldater. Den polske försvarsministern har dock senare utpekat 300 000 soldater som de väpnade styrkornas styrkemål. Följaktligen skulle de väpnade styrkorna år 2035 bestå av 200 000 yrkessoldater, 50 000 territoriella försvarssoldater och 50 000 kontraktssoldater med ett ettårigt tjänsteåtagande. Målet inkluderar etableringen av två nya armédivisioner, vilka, om de förverkligas, skulle öka det totala antalet divisioner till sex.

USA är i en särställning i Polens säkerhets- och försvarspolitik, eftersom endast USA bedöms vara en tillräcklig motvikt till Ryssland. Polens huvudmål är att ha så många amerikanska trupper som möjligt på sin mark, vars närvaro skulle fungera avskräckande mot Ryssland. Under de senaste åren har USA faktiskt ökat militära träningsaktiviteter i Polen, och därmed även mängden permanent, på rotationsbasis, stationerade trupper i landet. I Polen finns det till exempel en framförgrupperad kommandoplats för den amerikanska 5:e armékåren, samt pansarbrigadens högkvarter och trupper, som har roterats redan sedan 2017. Polen har också en fast missilstation som en del av USA:s globala missilförsvarssystem (på Östersjökusten). Dessutom utgör USA kärnan i den bataljonsstridsgrupp som, som en del av Natos framförgrupperade närvaro, (Enhanced Forward Presence) är stationerad i östra Polen.

Polen stöder också EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik och söker regionala allianser för att bemöta hot. Dessa allianser omfattar Weimarsamarbetet (Polen, Tyskland, Frankrike) och Visegradsamarbetet (Polen, Tjeckien, Slovakien, Ungern) samt samarbetsarrangemang med de baltiska staterna och de nordiska länderna. I Polen anser man dock att all EU:s verksamhet i säkerhetssektorn skall komplettera Natos verksamhet på ett sätt som inte åsamkar tävlan mellan organisationerna.