Maastrichtfördraget 1993

Maastrichtfördraget, som trädde i kraft 1993 definierade ESFP som en del av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och fastställde utgångspunkterna för utvecklingen av ESFP.

I praktiken avses med EU:s säkerhets- och försvarspolitik, unionens färdigheter att verkställa krishantering med militära och civila medel.

Amsterdamfördraget 1999

Under förberedelserna för Amsterdamfördraget, som trädde i kraft 1999, föreslog Finland och Sverige att klarare definierade militära krishanteringsuppgifter skulle ingå i unionens uppgifter.

Enligt Amsterdam-fördraget omfattar de s.k. Petersburg uppgifterna humanitära- och räddnings uppgifter, fredsbevarande- och stridstruppernas uppgifter vid krishantering, med räknat fredsupprättande.

Senare har EU:s krishanteringsuppgifter preciserats genom att komplettera dem med åtgärder vid nedrustning, rådgivning och stöd gällande militära frågor samt konfliktprevention och stabilisering efter en konflikt. EU strävar att samordna civil- och militärsynpunkter vid krishantering.

Beslut vid Europeiska rådets möten i Köln och Helsingfors 1999

I enlighet med besluten från Europeiska rådets möten i Köln och Helsingfors 1999 blev Petersbergs krishanteringsuppgifter hörnstenen i ESFP som EU skulle börja verkställa. Om målen för ESFP beslöts för första gången vid Europeiska rådets möte i Helsingfors i december 1999.

EU-fördraget (Lissabonfördraget 2009) och nya strukturer

EU fastställde kriterierna och lade grunden för de behövliga strukturerna för att genomföra den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken i Lissabonfördraget som trädde i kraft 2009. Enligt avtalet:

1. Den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken skall utgöra en integrerad del av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Den kommer att säkerställa unionens operativa kapacitet, grundad på civil och militär kapacitet. De kan användas av unionen för uppgifter utanför unionens gränser för fredsbevarande verksamhet, konfliktförebyggande åtgärder och stärkande av den internationella säkerheten i enlighet med principerna i Förenta nationernas stadga. Dessa uppgifter skall utföras med hjälp av resurser som medlemsländerna ställt till förfogande.
2. Den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken ska omfatta en gemensam försvarspolitik som stegvis skall fastställas av unionen. Det kommer att leda till ett gemensamt försvar när Europeiska rådet så besluter. I sådana fall skall den rekommendera varje medlemsland att fatta ett beslut om detta i enlighet med sina konstitutionella krav.

Lissabonfördragets nya dimension är skyldigheten att ge ömsesidigt bistånd (artikel 42.7 i fördraget)

” I händelse av en väpnad attack på dess territorium skall de övriga medlemsländerna vara skyldiga att bistå den på alla till sitt förfogande i enlighet med artikel 51 i Förenta nationernas stadga. Detta påverkar inte den särskilda karaktären hos vissa medlemsländers säkerhets- och försvarspolitik.

Åtaganden och samarbete på detta område måste vara i linje med dem som görs inom ramen för Nordatlantiska fördragsorganisationen, och Nordatlantiska fördragsorganisationen förblir grunden för deras gemensamma försvar och det organ som genomför det. ”

En annan ny fråga i Lissabonfördraget är medansvarsklausulen (artikel 222 i fördraget):

1. Unionen och dess medlemsländer ska agera gemensamt i en anda av solidaritet i händelse av en terroristattack eller en naturkatastrof eller en katastrof som orsakades av människan. Unionen ska fastställa alla instrument som står till dess förfogande, inbegripet den militära kapacitet som medlemsländerna ger den
2. a)

• att bekämpa hotet från terrorism på medlemsländernas territorium,
• för att skydda demokratiska institutioner och civilbefolkningen från en eventuell terroristattack,
• att bistå ett medlemsland på dess territorium och på begäran av dess politiska organ i händelse av en terroristattack,

3 b) att bistå ett medlemsland inom dess territorium och på begäran av politiska organ i händelse en fysisk eller konstgjord allvarlig olycka.

4. Om ett medlemsland blir offer för en terroristattack eller en naturkatastrof eller en katastrof förorsakad av människan, skall andra medlemsländer bistå den på begäran av dess politiska organ. För att uppnå detta syfte samordnar medlemsländerna sina åtgärder i rådet.
5. Rådet skall på basis av ett gemensamt förslag från kommissionen och unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik fatta ett beslut som fastställer det regelverk unionen följer för att genomföra denna solidaritetsklausul. Om ett sådant beslut berör försvarsområdet skall rådet fatta beslut i enlighet med artikel 31.1 i Fördraget om Europeiska unionen. Europaparlamentet skall underrättas om detta. Vid tillämpningen av denna punkt skall rådet biträdas av kommittén för utrikes- och säkerhetspolitik, med stöd av de strukturer som utvecklats för den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken samt av den kommitté som avses i artikel 71, vilka vid behov skall avge gemensamma yttranden till rådet, dock så förfarandet inte begränsar tillämpningen av artikel 240.
6. För att göra det möjligt för unionen och dess medlemsländer att agera effektivt gör Europeiska rådet regelbundet bedömningar om hot riktade mot unionen.