I allmänhet definieras Arktis som kalottområdet norr om norra polcirkeln. En mera sällsynt definition av den arktiska regionen är baserad på temperaturer: det är ett område där medeltemperaturen I årets varmaste månad är mindre än 10 ° C. Båda gränserna är markerade på kartan nedan.

Arktis har nästan helt stått utanför det säkerhetspolitiska verksamhetsfältet på grund av de svåra omständigheterna i området. Men situationen förändras som ett resultat av klimatförändringen.

I Ryssland är Arktis en viktig del av den nationella identiteten. Mer än 60% av hela arktiska markområdet hör till Ryssland, och mer än 80% av den arktiska befolkningen bor i Ryssland. Nästan 40 % av det kanadensiska området är norr om polcirkeln, men där bor endast 120 000 personer. Förenta staterna blev ett arktiskt land först efter att det köpt Alaska av Ryssland 1867, och betydelsen av den arktiska regionen har varit liten i jämförelse med andra arktiska stater. I och med klimatförändringen har man i USA förstått att betydelsen av den arktiska regionen snabbt ökar och att det inte ligger i landets intressen att endast bli en åskådare till förändringarna och de nya möjligheterna.

Finland, Sverige och Norge är till sin natur arktiska stater, eftersom en betydande del av deras områden ligger norr om polcirkeln. Danmarks status som en arktisk nation baserar sig på ägandet av Grönland.

Som en följd av konsekvenserna av klimatförändringarna har intresset för Arktiska rådet ökat. Arktiska rådet (Arctic council) är ett samarbetsorgan för de arktiska länderna, vars egentliga medlemmar är polcirkelländerna, nämligen Ryssland, USA, Kanada och alla nordiska länder. Av dessa bildar Ishavets randstater en inofficiell grupp (de så kallade “arktiska fem”), inklusive Ryssland, USA, Kanada, Norge och Danmark (Grönland). I rådets möten deltar permanent ursprungsfolkens organisationer. Dessutom har totalt 38 observatörer godkänts för möten, varav 13 är icke-arktiska länder såsom alla de största europeiska länderna och Kina, Indien, Japan och Sydkorea. Observatörer är också internationella organisationer som naturskyddsorganisationer. Tre EU-medlemsstater är arktiska länder, så EU har ett intresse i området. EU har ansökt om observatörsstatus i rådet, men det förutsätter medgivande av alla egentliga medlemmar, och några av dem motsätter sig det.

Man har strävat till att bevara det arktiska rådet som ett opolitiskt samarbetsorgan, där inga säkerhetspolitiska eller militära frågor eller överhuvudtaget frågor som medlemsstaterna är oense om, behandlas.

De dramatiska och synliga konsekvenserna av klimatförändringarna i Arktis är smältning av glaciärer, minskningen av istäcket i Norra Ishavet och smältningen av urtjälen, särskilt i de nordliga delarna av Ryssland. Dessa fenomen öppnar möjligheter till lönsamt utnyttjande av naturresurser i den arktiska regionen och ibruktagande av arktiska sjörutter. Dessa möjligheter börjar realiseras inom 10 till 20 år. Outnyttjade olje-, gas- och mineralresurser i regionen har uppskattats vara stora, och det finns också stora fiskresurser i havsområdena.

På basen av datormodeller och -simuleringar har slutsatsen dragits att på 2040-talet kan både nordöst- och nordvästpassagen sommartid användas utan isbrytarassistans. Under slutet av seklet beräknas den rutt som passerar genom nordpolen vara den kortaste norra sjörutten. I många fall kommer dessa sjörutter att avsevärt förkorta resan mellan Europa och Asien och mellan Atlanten och Stilla havet. Men handelssjöfarten behöver också infrastruktur, som kommer att vara begränsad under lång tid framöver, att stöda sig på, på rutter på tusentals kilometer. Även under sommarmånaderna är förhållandena med tanke på sjöfart svåra, på grund av packis, dimma och stormar.

De rika naturresurserna i den arktiska regionen och öppnandet av sjörutterna är naturligtvis av intresse för kuststaterna i Norra ishavet, men i allt högre grad också för länder utanför regionen, särskilt Kina.

Kanada betraktar nordvästpassagen som dess inre farvatten, där passage kräver åtminstone föranmälan till de kanadensiska myndigheterna eller även ett tillstånd att passera. Nordostpassagen går till största delen i Rysslands ekonomiska zon, och Ryssland har meddelat att det kommer att kräva att utländska fartyg, som försöker nå den, behöver anmäla om det 45 dagar I förväg, och att rysk lots bör användas under hela resan. Förenta staterna erkänner inte Kanadas och Rysslands krav och har EU:s stöd för sin ståndpunkt. Kina är av samma åsikt som USA. Kina ser öppningen av nordostpassagen som en del av dess globala transportförbindelser med olika delar av världen. Kina är mest aktivt när det gäller att öka sin roll i Arktis. Landet har också strävat efter att bli medlem i Arktiska rådet och förklarat sig vara ett ”nästan arktiskt” land, men har fått nöja sig med observatörsstatus vid mötena.

Med naturresurserna kommer frågan om ägande av kontinentalsockeln och havsbotten i Norra ishavet att bli aktuell. Det har hittills inte definierats eftersom det inte har funnits något behov av det, men denna situation håller på att förändras. Kuststaterna i Norra ishavet har gjort anspråk på äganderätt enligt FN:s havsrättskonvention, och kraven från till exempel Ryssland och Danmark överlappar varandra i Nordpolsregionen I området där den s.k. Lomonosovs undervattensås är belägen. Båda länderna ställer krav på området.

Attraktiva ekonomiska utsikter och nya möjligheter väcker intresse för Arktis. Som en återspegling ökar också den militära aktiviteten, vilket inte är nytt i Arktis. I årtionden har det spelat en viktig roll i stormakternas militära planering, särskilt i form av kärnvapenavskräckningsmedel och strategiska system för förvarning. Som ett exempel på detta har både amerikanska och sovjetiska/ryska ubåtar länge rört sig i Norra ishavet, även under polarisen. Största delen av Rysslands strategiska kärnvapenavskräckning finns i baser i Murmansk och på Kolahalvön, det vill säga i Arktis.

Ett nyare fenomen är att Ryssland under de senaste åren har börjat renovera och återinföra baser, flygplatser och hamnar från sovjettiden i sina norra kustregioner. Nya baser har också byggts och militär styrka har satts in i dem. Anledningen till detta är att Rysslands tusentals kilometer långa nordkust inte längre skyddas av ”naturliga barriärer” som snö, is och hårda förhållanden, som tidigare. På grund av klimatförändringarna håller det på att bli ett normalt kustområde inom en viss tidsram, vilket kräver att regionala kontroll- och försvarsarrangemang byggs i linje med den föränderliga situationen.

Förenta staterna har lagt märke till de ryska åtgärderna och ökat verksamheten och närvaron av sina egna väpnade styrkor i norr. Den militära styrka som är utplacerad i landets enda arktiska region, Alaska, har gradvis utökats. Förenta staterna har tillsammans med sina Nato-allierade genomfört militära övningar och spektakulära uppvisningar av militär styrka, samt inrättat nya militärbaser och baser inte bara på sitt eget territorium utan även i norra Europa. Enskilda länder i norra Nato har också ökat och stärkt sin förmåga till militära insatser i Arktis.

Granholm, Niklas – Carlsson, Märta – Korkmaz, Kaan: The Big Three in the Arctic. China’s, Russia’s and the United States’ strategies for the new Arctic. FOI report. October 2016. https://www.foi.se/rapportsammanfattning?reportNo=FOI-R–4296–SE

Pihlajamaa, Antti: Arktisen alueen sotilaallinen asetelma tiivistyy. Ilmatorjunta 1/2021, s. 27–29.

Rautala, Ari: Arktinen alue Venäjän sotilaallisesta näkökulmasta. Maanpuolustuskorkeakoulu, Strategian laitos 2013.

Virtanen, Vesa: The Arctic in World Politics, US, Russia & China – Implications for Finland. Weatherhead Center for International Affairs, Harvard University, 2013. http://programs.wcfia.harvard.edu/files/fellows/files/virtanen.pdf

Wezeman, Siemon T.: Military Capabilities in the Arctic: A New Cold War in the High North? SIPRI, 2016. www.sipri.org/sites/default/files/Military-capabilities-in-the-Arctic.pdf

www.arktisknyt.dk/2017/04/20/russiske-graensevagter-paa-nordpolen/

www.stratfor.com/analysis/russians-arctic-prize-presence

worldview.stratfor.com/article/increased-arctic-activity-sets-stage-us-russia-competition