Hatet mellan Israel och palestinierna kan anses ha startat redan i början av 1900-talet. Bakgrunden är ankomsten av judar till Palestina från områden utanför regionen och religiösa tvister. Västra muren i Jerusalem är den heligaste platsen för judar, och den tredje heligaste moskén för muslimer ligger också i Jerusalem.

I dagsläget är 21 % av Israels befolkning palestinier, Västbanken kontrolleras av den palestinska myndigheten som samarbetar med Israel och Gazaremsan styrs av Hamas som är fientligt inställd till Israel och anses vara en terroristorganisation i EU och USA. Palestinierna har organiserat två framgångsrika uppror, eller intifadas, mellan 1985 och 2005. Situationen förvärras av det kontinuerliga byggandet av judiska bosättningar på Västbanken och att marken på så sätt gradvis tas över från palestinierna.

På kartan är den palestinska myndighetens områden A och B antingen helt eller helt under kontroll av den palestinska myndigheten, men område C är under kontroll av den israeliska administrationen och säkerhetsorganisationerna. Den tredje intifadan har inte startat trots ”ensamma vargar” utfört attacker sedan 2015. Israel har byggt upp massiva säkerhetsstrukturer, och palestinierna saknar en tillräckligt karismatisk ledare.

Hamas, som kontrollerar Gaza, påbörjade kriget mot Israel genom överraskande terroristattacker. Av detta följde Israels kraftiga motattack mot Gaza området. Situationen bedöms innefatta betydande eskalationsrisker.

De ortodoxa judarnas ställning gör att den interna situationen i Israel är ansträngd. Ortodoxa judar utgör 13 % av befolkningen, och deras antal växer betydligt snabbare än andra befolkningsgrupper. Även om ortodoxa judar undviker att studera och är klart fattigare än andra judar, har de som en gemenskap med stor sammanhållning ett växande inflytande i politiken. Premiärminister Benjamin Netanyahu, som har suttit vid makten länge, har varit tvungen att förlita sig på stöd från ortodoxa judar och genomföra en alltmer högerorienterad (religiös) politik. Detta gläder inte en stor del av israelerna och har lett till omfattande protester mot regeringen.

Som en följd av inbördeskrig och våld störtade Libyen i kaos 2011, när diktatorn Muammar Gaddafi, som hade regerat i mer än 40 år, störtades som en del av det så kallade arabiska vårens händelser i Mellanöstern och Nordafrika. I Libyen finns 2,9% av kända oljeförekomster och 0,8% av naturgasförekomsterna. Detta, liksom även tillgängliga vapen, har gett orsak till det sedan länge pågående inbördeskriget. Parterna i inbördeskriget är regeringen, som av FN har erkänts som landets legitima regering, och rebellrörelsen ledd av krigsherren Khalifa Haftar, som verkar i Tobruk i landets östra del. Därifrån försöker Haftars rebellarmé störta den legitima regeringen i Tripoli. Rebellerna har fått kontroll över större delen av landet och de flesta oljefälten. Båda sidor i inbördeskriget har utomstående stödjare: regeringen stöds av Turkiet, Qatar och de flesta västländer, och rebellrörelsen har stöd från Egypten, Saudiarabien, Syrien, Frankrike, Israel och Ryssland. Vissa drag av proxy krig har också kunnat urskiljas. Turkiet har också skickat sina trupper till stöd för regeringen. Ryssland har stöttat Haftar med Wagner legosoldater. Hösten 2020 nåddes ett eldupphör genom FN.