När antalet kärnvapen och antalet stater som innehade dem ökade okontrollerat blev det uppenbart att internationella spelregler och fördrag om restriktiva åtgärder behövdes. Antalet kärnvapen i världen var som högst under kalla kriget 1986, då det fanns mer än 70 300 kärnvapen. Siffrorna utvecklades i olika takt i olika länder. I USA nådde antalet kärnvapen sin topp med mer än 31 200 år 1967 och började därefter gradvis minska. Sovjetunionen hade flest kärnvapen 1986, med över 40 000.

Från och med 1986 började effekterna av kärnvapennedrustningsfördrag att bli synliga, då antalet kärnvapen hos supermakterna började minska kraftigt. I början av 2000-talet hade både USA och Ryssland drygt 10 000 kärnvapen i sina arsenaler. Den nuvarande nivån, där båda länderna har färre än 5 000 kärnvapen, nåddes omkring 2016. Antalet kärnvapen i andra kärnvapenstaters ägo har varit litet jämfört med USA och Ryssland, och de har inte haft någon betydande inverkan på utvecklingen av den övergripande situationen. Det nuvarande antalet kärnvapen i bruk i världen är strax över 12 000.

Yttre rymdfördraget 1967

År 1967 undertecknades och trädde i kraft FN:s så kallade yttre rymdfördraget (Outer Space Treaty). Fördraget förbjuder kärnvapen och andra massförstörelsevapen i rymden. Alla kärnvapenstater är parter i fördraget. Det förbjuder också etablering av militärbaser i rymden, liksom militära operationer, men andra militära aktiviteter i rymden är tillåtna.

Icke-spridning av kärnvapen (NPT) från 1968

I början av 1960-talet var spridningen av kärnvapen redan svår att kontrollera, och mer än 20 stater planerade att skaffa egna kärnvapen. För att stoppa denna utveckling nåddes ett omfattande internationellt fördrag om icke-spridning av kärnvapen (NPT), som undertecknades 1968 och trädde i kraft 1970. Syftet med fördraget är att förhindra spridning av kärnvapen och kärnteknik, att främja samarbete kring fredlig användning av kärnenergi samt att främja kärnvapennedrustning och allmän och fullständig nedrustning. NPT är det enda bindande multilaterala fördraget som syftar till nedrustning av kärnvapenstater. 191 länder har anslutit sig till konventionen, inklusive alla så kallade officiella kärnvapenstater. Nordkorea meddelade 2003 att man drog sig ur NPT-fördraget och har sedan dess lyckats bygga kärnvapenkapacitet, trots internationellt missnöje och sanktioner.

Texten i NPT-fördraget förhandlades fram på ett sådant sätt att det möjliggör de arrangemang som gjorts för kärnvapendelning mellan Natos medlemsstater. Syftet var att förhindra att Natos icke-kärnvapenländer skaffade egna kärnvapen. Samma mål uppfylldes också genom de säkerhetsgarantier som ingick i Nato-medlemskapet, vilket inkluderade ett amerikanskt ”kärnvapenparaply”. Tack vare Natos arrangemang ansåg de medlemsstaterna som inte hade kärnvapen att det inte var nödvändigt att skaffa egna kärnvapen. En nyckelaspekt av Natos kärnvapendelning (Nuclear Burden Sharing) är att Natos kärnvapenavskräckning inkluderar kärnvapen som USA har utplacerat i Europa, vilka står under USA:s kontroll.

SALT-fördrag på 1960- och 1970-talen

År 1968 inledde Sovjetunionen och USA ömsesidiga förhandlingar för att begränsa antalet kärnvapen, eftersom den oinskränkta kärnvapenkapplöpningen var kostsam för båda. SALT-förhandlingarna (Strategic Arms Limitation Talks) hölls först i Helsingfors 1968 och därefter växelvis i Wien och Helsingfors. Som ett resultat av flera års förhandlingar ingicks SALT I-fördraget, som undertecknades i Moskva 1972, samt det relaterade ABM-fördraget (Anti-Ballistic Missile Treaty), som begränsade antiballistiska missiler.

Efter detta fortsatte förhandlingarna med målet att begränsa användningen av missiler med flera stridsspetsar och kryssningsrobotar. Fördraget, känt som SALT II, undertecknades 1979 men trädde aldrig i kraft eftersom det inte ratificerades av USA:s senat. Anledningen till detta var närvaron av sovjetiska trupper på Kuba och Sovjetunionens invasion av Afghanistan i december 1979. Fördraget löpte ut 1985, även om båda parter följde dess bestämmelser fram till dess att det upphörde att gälla.

INF-fördraget 1988

Fördraget om medeldistanskärnvapen (Intermediate-Range Nuclear Forces Treaty, INF), undertecknades mellan USA och Sovjetunionen 1987 och ratificerades av båda sidor den 1 juni 1988. Det förbjöd markbaserade kort- och medeldistansrobotar (500–5500 km) som hade placerats ut av båda sidor i Europa, och de måste förstöras inom tre år, det vill säga senast den 1 juni 1991. Fördraget inkluderade ett detaljerat system för verifiering. Fördraget förbjöd missiler inom detta räckviddsintervall, oavsett typ av stridsspets, men gällde inte kärnvapenburna system baserade på flygplan eller fartyg, såsom kärnvapenbestyckade kryssningsrobotar placerade på amerikanska krigsfartyg. Franska och brittiska kärnvapen låg utanför fördraget.

Anledningen till att fördraget ingicks var att Sovjetunionen/Warszawapakten och USA/Nato hade utplacerat stora mängder markbaserade kärnvapenrobotar med kort och medellång räckvidd i Centraleuropa under 1970- och 1980-talen, med avsikt att träffa fiendens mål på europeiskt territorium. De mest välkända missiltyperna som nämndes i fördraget var Sovjetunionens RSD-10 (Nato-beteckning: SS-20 Saber) och USA:s Pershing II. Denna utveckling ledde till storskaliga demonstrationer, särskilt i västeuropeiska länder, mot Natos utplacering av så kallade euromissiler. På andra sidan järnridån, det vill säga i Warszawapaktens länder, fanns ingen motsvarande rörelse mot de sovjetiska missilerna.

 

 Fördraget förblev i kraft även efter Sovjetunionens och Warszawapaktens kollaps. Ryssland hotade att dra sig ur fördraget 2007 om det inte utvidgades till att omfatta andra länder. Kina, Indien och Pakistan hade till exempel också medeldistansmissiler. Även Iran och Nordkorea utvecklade sådana missiler. Innan dess hade Ryssland dragit sig ur det omfattande CFE-fördraget, som begränsade mängden konventionella vapen i Europa. INF-fördraget upphörde att gälla 2019, då USA drog sig ur det och anklagade Ryssland för att ha brutit mot fördraget. Därefter drog sig även Ryssland ur fördraget och meddelade sin avsikt att börja utveckla markbaserade medeldistansmissiler, det vill säga sådana som hade förbjudits enligt INF-fördraget.

Ur europeiska länders och den europeiska säkerhetens synvinkel spelade INF-fördraget en mycket viktig roll för att minska risken för krig under de sista skedena av kalla kriget. Det var till och med en faktor som bidrog till att avveckla det kalla krigets konfrontationsklimat. Fördragets upphörande var en stor motgång och har ytterligare ökat spänningarna mellan Ryssland och väst.

Förbudsfördraget om kärnvapenprov 1996

Alla kärnvapentester i världen är förbjudna enligt det omfattande förbudsfördraget om kärnvapenprov (Comprehensive Nuclear-Test-Ban Treaty, CTBT) från 1996. Fördraget inkluderar också ett omfattande verifieringssystem för att säkerställa efterlevnad. Fördraget har undertecknats av 187 länder, men USA, Ryssland, Kina, Israel, Iran och Egypten har inte ratificerat det, vilket innebär att fördraget ännu inte har trätt i kraft. Indien, Pakistan och Nordkorea har inte ens undertecknat fördraget och har dessutom genomfört kärnvapentester. Även om fördraget inte har trätt i kraft har antalet kärnvapentester minskat avsevärt sedan det öppnades för undertecknande.

START-fördrag på 1990- och 2010-talen

SALT-förhandlingarna ledde till skapandet av START-fördraget (Strategic Arms Reduction Treaty) mellan USA och Sovjetunionen. Det viktiga fördraget undertecknades sommaren 1991, men kort därefter kollapsade Sovjetunionen. Fördraget trädde slutligen i kraft 1994, då det ratificerades av USA å ena sidan och Ryssland, Vitryssland, Ukraina och Kazakstan å den andra, vilka alla hade strategiska kärnvapen från det forna Sovjetunionen på sitt territorium. Fördraget begränsade antalet strategiska kärnstridsspetsar i operativ användning hos båda sidor till 6 000, liksom antalet interkontinentala ballistiska missiler (ICBM) och strategiska långdistansbombplan avsedda att bära dem till 1 600. START I-fördraget har ansetts vara det mest omfattande och komplexa vapenbegränsningsfördraget i historien. Som ett resultat förstördes cirka 80 procent av världens strategiska kärnvapen vid den tiden. Fördraget var giltigt fram till 2009.

Det kortare fördraget om begränsning av kärnvapen mellan USA och Ryssland, som skulle komplettera START I, är känt som START II och undertecknades 1993. Det förbjöd utrustning av interkontinentala ballistiska missiler med flera oberoende riktbara återinträdesfordon (Multiple Independently Targetable Re-entry Vehicles, MIRV), vilka kunde programmeras för att träffa olika mål. Fördraget trädde dock aldrig i kraft på grund av meningsskiljaktigheter kring ratificeringen. Båda sidor hade, och har fortfarande, ICBM-missiler med flera stridsspetsar.

START III-fördraget, som var tänkt att bli nästa steg i kärnvapennedrustningen i slutet av 1990-talet, blev aldrig verklighet, och det gick inte ens att förhandla fram fördraget ordentligt på grund av växande meningsskiljaktigheter mellan USA och Ryssland.

USA och Ryssland nådde dock en överenskommelse om begränsning av strategiska offensiva vapen i form av det så kallade SORT-fördraget (Strategic Offensive Reductions Treaty), som undertecknades 2002. I fördraget förband sig parterna att minska antalet kärnstridsspetsar i operativ användning till 1 700–2 200. Fördraget trädde i kraft 2003 och gällde för perioden 2003–2012, men ersattes av New START-fördraget 2011.

Efter att START I-fördraget löpte ut 2009 genomförde USA och Ryssland nya förhandlingar om begränsningar av sina kärnvapen. Som ett resultat tillkom ett uppföljande fördrag kallat New START 2010, vilket trädde i kraft efter ratificeringarna 2011. Fördraget gällde i tio år och förlängdes 2021 med ytterligare fem år. År 2023 meddelade Ryssland att man skulle sluta följa fördraget, och det upphörde slutligen att gälla den 5 februari 2026.

Enligt New START-fördraget fick varje sida ha upp till 700 operativa strategiska kärnvapenleveranssystem, inklusive interkontinentala landbaserade och ubåtsbaserade ballistiska missiler samt strategiska bombplan. Antalet strategiska kärnstridsspetsar i aktiv tjänst begränsades till 1 550 per sida. Begränsningarna var mer långtgående än i något tidigare fördrag om kärnvapenbegränsning. Det fanns dock inga begränsningar för mängden kärnvapen i lager, vilket var avgörande eftersom Ryssland hade betydligt fler sådana än USA. Fördraget inkluderade en verifieringsmekanism som gav parterna rätt att inspektera den andra partens kärnvapen, missiler och avfyrningsramper för att säkerställa att fördraget följdes.

Fördragets utgång betraktades som en oroande utveckling internationellt, eftersom det inte längre finns några kvantitativa eller kvalitativa begränsningar för USA:s och Rysslands kärnvapenarsenaler. Det har funnits farhågor om att en ny kärnvapenkapprustning ska inledas. Senast en liknande situation rådde var under kalla kriget, då antalet kärnvapen i världen steg till över 70 000. Sedan restriktionerna hävdes har antalet utplacerade strategiska kärnstridsspetsar i både USA och Ryssland redan överstigit nivåerna enligt New START-fördraget. När Kina samtidigt stärker sin kärnvapenavskräckning har många bedömare förutspått att en ny global kärnvapenkapprustning kan komma att inledas, liknande den som präglade kalla kriget.

Fördraget om förbud mot kärnvapen 2017

Fördraget om förbud mot kärnvapen (Treaty on the Prohibition of Nuclear Weapons, TPNW) antogs av en internationell konferens på uppdrag av FN:s generalförsamling 2017 och trädde i kraft 2021 efter att 50 stater ratificerat det. Fördraget har undertecknats av 95 länder och ratificerats av 74. Målet med fördraget är att eliminera och förstöra alla kärnvapen. Fördraget förbjuder utveckling, testning, produktion, förvärv, innehav, användning och hot om användning av kärnvapen. Inte en enda stat som innehar kärnvapen har anslutit sig till fördraget. Nato-länderna har också valt att stå utanför fördraget eftersom de anser att det hotar existensen av Natos kärnvapenavskräckning. Alla Nato-länder anser att Natos kärnvapenavskräckning är en avgörande del av deras säkerhetspolitik – särskilt i den nuvarande osäkra globala situationen. Nato har också förklarat sig vara en kärnvapenallians så länge det finns kärnvapen i världen. Även om TPNW-fördraget inte har minskat antalet kärnvapen i världen har det bedömts kunna bidra till att stärka opinionen mot kärnvapen och minska deras legitimitet som krigsvapen.