Nordatlantiska fördraget (1949) innehåller 14 artiklar, varav den femte artikel definierar ömsesidigt bistånd mellan medlemsstaterna:

”Fördragsparterna kommer överens om att ett väpnat anfall på en eller flera fördragsparter i Europa eller Nordamerika ska anses som ett anfall mot dem alla och som en följd av detta kommer de överens att ifall ett dylikt väpnat anfall sker, bistår var och en av dem, genom att separat eller gemensamt utöva den försvarsrätt som har erkänts i artikel 51 i Förenta nationernas stadga, den eller de fördragsparter som blivit föremål för ett anfall, genom att omedelbart ensamt eller tillsammans med övriga fördragsparter vidta sådana åtgärder som parten bedömer vara nödvändiga, inklusive användning av vapenmakt, i syfte att återställa och upprätthålla säkerheten i det Nordatlantiska området.

Varje väpnat anfall och alla åtgärder som vidtagits som en följd av det ska omedelbart anmälas till säkerhetsrådet. Åtgärderna i fråga ska upphöra när säkerhetsrådet har vidtagit nödvändiga åtgärder för att återställa och upprätthålla internationell fred och säkerhet.”

Parterna i avtalet lovar att hjälpa varandra om någon av dem utsätts för väpnat angrepp. Formen av hjälp baserar sig på parternas eget övervägande. Den kan vara användning av väpnat våld.