Norges arktiska politik och Rysslandsrelationer

Norge är ett arktiskt land och medlem av Arktiska rådet. Norge erkänner effekterna av klimatförändringarna i den arktiska regionen. I och med dessa förändringar ökar framför allt Ryssland och Kina sitt inflytande i regionen. Sedan år 2005 har utvecklingen i landets norra delar varit ett tyngdpunktsområde för utrikespolitiken.

I Norges 200 sjömil breda maritima ekonomiska zon har det hittats såväl olja- som naturgasfyndigheter. Under årtiondenas lopp har energiförekomsterna i de norra områdena skapat spänningar mellan Norge och Ryssland. Två år efter Snøhvit-fyndet hittade Ryssland världens största gasfält under vattenytan 600 kilometer nordost om Murmansk i Barents hav. Norge och Ryssland tvistade om skiljelinjen i Barents hav sedan 1970-talet men slöt år 2010 ett avtal om skiljelinjen. Produktionen i Rysslands s.k. Štokman-gasfält har dock inte ännu börjat.

Sedan år 1920 har Spetsbergen samt dess territorialvatten hört till Norge genom det internationella Spetsbergtraktatet. 48 länder (även Finland) har ratificerat fördraget, vilket garanterar dem vissa rättigheter. Medborgarna i de undertecknade länderna har rätt att bosätta sig på Spetsbergen, rätt att idka näring samt rätt att fiska och jaga i området. De undertecknande länderna har dock inte utnyttjat denna rätt, förutom Ryssland, som brutit kol i gruvdrift sedan 1920-talet. Den ryska gruvdriften är sannolikt inte lönsam, men genom den upprätthåller Ryssland sin närvaro i det strategiskt viktiga området.

Enligt fördraget är Spetsbergen ett demilitariserat område. Fördraget förbjuder bland annat grundandet av militärbaser samt all militär verksamhet i området. Norge har ökat bevakning över territoriet genom åtgärder som vidtagits av kustbevakningen och marinen. Ryssland och Kina har också ökat sin verksamhet på öarna.

Ryssland har upprepade gånger utmanat Norge med anledning av Spetsbergen. Den dåvarande ryska vice premiärministern Dmitri Rogozin, som satts upp på västländernas sanktionslista, besökte Spetsbergen år 2015, vilket resulterade i en protest från norska utrikesministeriet. Enligt norska källor har ryska specialtrupper i terränguniform identifierats via sociala media på huvudön i Spetsbergen år 2018. Rysslands utrikesminister Sergei Lavrov å sin sida kritiserade år 2017 och 2020 norska åtgärder, vilka han tolkade som begränsningar i rörelsefriheten för ryska medborgare samt begränsningar i deras fiskerätt på Spetsbergen. Relationerna mellan Norge och Ryssland har även ansträngts av den förstärkta närvaron av Norges försvarsmakt i den nordligaste delen av norska Finnmarken.

I och med kriget i Ukraina har det funnits indikationer på att den ryska underrättelseverksamheten i Norge förstärks. I Norge har rättsliga åtgärder vidtagits mot olaglig underrättelseverksamhet. Trots att relationerna mellan Norge och Ryssland har blivit ansträngda och de officiella relationerna har begränsats, har ländernas sjöräddnings- och naturvårdssamarbete i Barentsområdet fortsatt. År 2024 stängde Norge sin enda gränsövergång mot Ryssland (Storskog) för turisttrafik.

Norges relation till Nato

Negligerandet av det norska försvaret före andra världskriget samt de bittra erfarenheterna av ockupationen visade handgripligen vikten av en stark försvarsmakt för norrmännen. De norska känslorna efter kriget beskrivs väl av uttrycket Aldri mer. Norges anslutning till Nato avnjöt ett brett stöd år 1949, och medlemskapet har inte heller på allvar ifrågasatts efter detta.

Norge har, trots det breda stödet, ändå inbegripit många begränsningar i sitt Natomedlemskap. Norge accepterar inte permanenta Natobaser på sin mark och inte heller permanenta trupper från andra Natoländer, även om landet tidigare hade varit värd för alliansens ledningsstaber. Norge accepterar inte heller placeringen av kärnvapen på sitt område eller att fartyg med kärnvapenarsenal använder sig av norska hamnar. Trots detta är Norge delaktig i Natos planeringsgrupp för kärnvapen (Nuclear Planning Group). Nato har lagt ner Joint Headquarters North ledningsstaben, vilken var placerad i Stavanger, år 2003, men i samma utrymmen grundade man Natos Joint Warfare Centre (JWC). Centret har inget operativt uppdrag.

Norge och EU

Norge har i två folkomröstningar avvisat ett medlemskap i Europeiska gemenskapen / Europeiska unionen (1972, 1994). I sin säkerhetsstrategi som publicerades 2025 anser Norge att satsningar på EU:s försvarsdimension är positiva för landets säkerhet. Norge håller på att utveckla sitt samarbete med EU. År 2024 kom Norge överens med EU om samarbete på säkerhets- och försvarsområdet.

Norges stöd till Ukraina

Norge stöder Ukraina och dess närområden på ett övergripande sätt genom det så kallade Nansen-programmet. Norges stöd till Ukraina har varit mest betydande i Norden. Före utgången av 2025 kommer det totala stödbeloppet från och med 2022 att stiga till cirka 12 miljarder euro. Av detta belopp utgör stödet till försvarssektorn cirka 9 miljarder euro. I ett tidigt skede omfattade stödet direkt materiellt stöd från det norska försvarets lager. I fortsättningen kommer stödet att öka särskilt när det gäller direkta materielanskaffningar från den norska försvarsmaterielindustrin och deltagande i internationella materielupphandlingar.