Tysklands tragiska historia under nazistyret under 1900-talet har lett till att tyska politiker bedriver en försiktig utrikespolitik och betonar internationellt samarbete. Att undvika våld och hot om våld är en permanent princip i tysk utrikespolitik. Som ett resultat därav minskade landets militära rustning mer än i andra länder efter det kalla kriget, och är nu blygsamma i förhållande till landets storlek och ekonomiska resurser.

Före kriget i Ukraina kritiserade Nato-allierade Tyskland för att de inte ville delta till exempel i USA:s krig i Mellanöstern lika entusiastiskt som många andra Nato-länder. USA har länge varit missnöjda med Tysklands låga försvarsutgifter.

USA är också missnöjt med den obalans som råder i handeln mellan de två länderna, där Tysklands export till USA är betydligt större än importen från USA. Trots de ansträngda relationerna har Tyskland fortsatt att betrakta USA som sin viktigaste allierade. Tyskland har inte heller glömt det avgörande stöd som landet fick av USA under det kalla kriget samt i samband med återföreningen av Tyskland efter omvälvningarna 1989–1990.

För Tysklands utrikes- och säkerhetspolitik har Rysslands invasion av Ukraina blivit en vändpunkt, början på en ny era (”Zeitenwende”). Tyskland har beslutat att göra betydande tilläggsinvesteringar i försvaret och att höja sin militära roll till den nivå som landet har uppnått ekonomiskt och politiskt.

Bakgrunden till Tysklands relation till Ryssland präglas av historien och Tysklands strävan att etablera en särskild relation med Ryssland. Tysklands utrikespolitiska linje har skiljt sig från de flesta västländer, och har också kritiserats hårt för detta. Kärnan i den speciella relationen har varit Tysklands omfattande import av energi, särskilt naturgas, från Ryssland, skapade ett beroende av Ryssland. Å andra sidan var exporten av rysk naturgas till Tyskland och därmed till övriga Centraleuropa en viktig inkomstkälla för Ryssland.

Byggandet av gasledningarna NordStream och NordStream 2 från Ryssland, genom Östersjön till Tyskland, väckte stark kritik i de baltiska länderna och Polen. Dessa länder fruktade att deras ställning skulle försvagas till följd av gasledningarna i Östersjön. USA motsatte sig byggandet av gasledningarna eftersom man ansåg att det skulle öka Rysslands ekonomiska och politiska inflytande i Europa. På grund av de ekonomiska sanktionerna mot Ryssland är även energiimporten minimal och Tyskland har tvingats vända sig till andra leverantörer för att kompensera för bristen.

Tyskland har bidragit betydligt till Ukrainas försvarskamp. Efter att kriget började, fördömde landets regering omedelbart Rysslands invasion och inledde motåtgärder. Tyskland har bland annat levererat militär utrustning till Ukraina, ett land som befinner sig i krig, vilket är något nytt för Tyskland. Tyskland har levererat skyddsutrustning, medicinsk utrustning, ammunition och sprängämnen, pansarvärns- och luftvärnsvapen och fordon samt stridsfordon till Ukraina under krigets gång.

Direktleveransen av tunga vapensystem som pansarfordon, artillerisystem och vapensystem med lång räckvidd till Ukraina har varit särskilt svår för Tyskland och beslutsfattandet har präglats av långsamhet. Förutsättningarna för att lämna över tunga system som stridsvagnar har varit gemensamma lösningar med partnerländer, särskilt USA. Indirekt har Tyskland stöttat östeuropeiska Nato-länder i att överlämna sina sovjettillverkade vapensystem till Ukraina.

Tyskland har länge strävat efter en permanent plats i FN:s säkerhetsråd, med hänvisning till landets ekonomiska betydelse, men projektet har inte kommit så långt.