Den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken (GSFP) har under de senaste årtiondena fokuserat på krishantering, något som har varit naturligt på grund av den säkerhetspolitiska miljön. Det bör beaktas att Nato från början av 2000-talet fram till annekteringen av Krim också nästan uteslutande fokuserade på krishantering. EU:s krishantering används särskilt för att svara på säkerhetshot i södra Europa, både i Afrika och i de närliggande havsområdena. Solidaritetsfrågor är viktiga för Finland, och de säkerhetshot som Medelhavsländerna utgör är ett hot mot hela Europa. Sedan Rysslands invasion av Ukraina har den säkerhetspolitiska miljön förändrats och nu hotas Östeuropa på ett sätt som EU inte är vant vid. EU:s militära strukturer och verksamhetssätt har inte byggts upp för att möta det omfattande krigshotet.

Det kollektiva försvaret är fortfarande Natos grundläggande uppgift. I stället kan EU stödja medlemsländerna i säkerhets- och försvarsfrågor på andra sätt. Det handlar bland annat om påförande av sanktioner, diplomatiska medel, stärkande av lagstiftningen, stöd för att bygga upp övergripande säkerhets- och beredskapsmetoder samt finansiering för att öka försvarsförmågan och försvarsindustrins produktionskapacitet. När det gäller den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken kompletterar EU:s och Natos åtgärder varandra. EU:s viktigaste medel, men Natos brist på det, är förmågan att införa sanktioner, anta lagar och förordningar och finansieringen, som är många gånger högre än Natos.

Kriget i Ukraina har varit en viktig väckarklocka för EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik. Detta har lett till en ökad utveckling av försvarsförmågan, strävan efter strategiskt oberoende, ett närmare samarbete med Nato och ökade investeringar i cyberförsvar. Kriget har också belyst EU:s möjlighet och behov av att spela en mer aktiv roll när det gäller att lösa globala säkerhetsutmaningar och har bidragit till att öka medlemsstaternas försvarsresurser.

EU:s åtgärder grundar sig på fördrag och rådsbeslut. De viktigaste fördragen som har påverkat utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken är Maastrichtfördraget (1993), Amsterdamfördraget (1999) och Lissabonfördraget (2009), som också är ett av EU:s grundfördrag.

EU-grundfördraget (Lissabonfördraget 2009) och nya strukturer

EU fastställde kriterierna och lade grunden för de behövliga strukturerna för att genomföra den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken i Lissabonfördraget som trädde i kraft 2009. Enligt avtalet:

1. Den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken skall utgöra en integrerad del av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Den kommer att säkerställa unionens operativa kapacitet, grundad på civil och militär kapacitet. De kan användas av unionen för uppgifter utanför unionens gränser för fredsbevarande verksamhet, konfliktförebyggande åtgärder och stärkande av den internationella säkerheten i enlighet med principerna i Förenta nationernas stadga. Dessa uppgifter skall utföras med hjälp av resurser som medlemsländerna ställt till förfogande.
2. Den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken ska omfatta en gemensam försvarspolitik som stegvis skall fastställas av unionen. Det kommer att leda till ett gemensamt försvar när Europeiska rådet enhälligt så besluter. I sådana fall skall den rekommendera varje medlemsland att fatta ett beslut om detta i enlighet med sina konstitutionella krav.
3. EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik regleras av artiklarna 42 och 43 i Lissabonfördraget.
4. Medlemsstaterna åtog sig också att gradvis förbättra sin militära kapacitet. I Lissabonfördraget fastställs uppgifterna för Europeiska försvarsbyrån (EDA), som inrättades 2004.

En viktig artikel i EU-grundfördraget som rör försvarsfrågor är skyldigheten att tillhandahålla ömsesidigt bistånd (artikel 42.7), enligt vilken:

” I händelse av en väpnad attack på dess territorium skall de övriga medlemsländerna vara skyldiga att bistå den på alla till sitt förfogande i enlighet med artikel 51 i Förenta nationernas stadga. Detta påverkar inte den särskilda karaktären hos vissa medlemsländers säkerhets- och försvarspolitik.

Åtaganden och samarbete på detta område måste vara i linje med dem som görs inom ramen för Nordatlantiska fördragsorganisationen, och Nordatlantiska fördragsorganisationen förblir grunden för deras gemensamma försvar och det organ som genomför det. ”

En annan ny fråga i Lissabonfördraget är medansvarsklausulen (artikel 222):

1. Unionen och dess medlemsländer ska agera gemensamt i en anda av solidaritet i händelse av en terroristattack eller en naturkatastrof eller en katastrof som orsakades av människan. Unionen ska fastställa alla instrument som står till dess förfogande, inbegripet den militära kapacitet som medlemsländerna ger den.

2a) – att bekämpa hotet från terrorism på medlemsländernas territorium,

• för att skydda demokratiska institutioner och civilbefolkningen från en eventuell terroristattack,
• att bistå ett medlemsland på dess territorium och på begäran av dess politiska organ i händelse av en terroristattack,

3b) att bistå ett medlemsland inom dess territorium och på begäran av politiska organ i händelse en fysisk eller konstgjord allvarlig olycka.

4. Om ett medlemsland blir offer för en terroristattack eller en naturkatastrof eller en katastrof förorsakad av människan, skall andra medlemsländer bistå den på begäran av dess politiska organ. För att uppnå detta syfte samordnar medlemsländerna sina åtgärder i rådet.

5. Rådet skall på basis av ett gemensamt förslag från kommissionen och unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik fatta ett beslut som fastställer det regelverk unionen följer för att genomföra denna solidaritetsklausul. Om ett sådant beslut berör försvarsområdet skall rådet fatta beslut i enlighet med artikel 31.1 i Fördraget om Europeiska unionen. Europaparlamentet skall underrättas om detta. Vid tillämpningen av denna punkt skall rådet biträdas av kommittén för utrikes- och säkerhetspolitik, med stöd av de strukturer som utvecklats för den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken samt av den kommitté som avses i artikel 71, vilka vid behov skall avge gemensamma yttranden till rådet, dock så förfarandet inte begränsar tillämpningen av artikel 240.

6. För att göra det möjligt för unionen och dess medlemsländer att agera effektivt gör Europeiska rådet regelbundet bedömningar om hot riktade mot unionen.

Europeiska unionens militära försvarssamarbete bygger på avtal, åtaganden och strategier.

Fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget) innehåller huvudsakligen allmänna bestämmelser om EU:s grunder och institutionella system och EU:s yttre åtgärder samt bestämmelser av militär betydelse som rör unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (artiklarna 42–36). Tillsammans med fördraget om Europeiska unionens funktionssätt utgör det en uppsättning regler om EU:s grunder och funktionssätt.

Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) omfattar en betydande del av EU:s politikområden för vilka EU:s befogenheter fastställs i fördraget. Fördraget innehåller allmänna principer och bestämmelser om EU:s institutionella ram och beslutsprocess. Ur militär synvinkel är de viktigaste delarna 5 och 6 i fördraget, som reglerar unionens yttre åtgärder och institutionella ram.

Åtagandena om permanent strukturerat samarbete (PESCO) bygger på ett gemensamt avtal som undertecknades av EU:s 25 medlemsstater 2017 för att fördjupa sitt ömsesidiga försvarssamarbete. Avtalet omfattar 20 juridiskt hållbara åtaganden som är grupperade i fem helheter som gäller anskaffning av försvarsmateriel, förmågeutveckling och operativ beredskap. Medlemsstaterna rapporterar årligen om genomförandet av åtagandena i sina nationella genomförandeplaner.

Europeiska unionens globala strategi (EUGS, 2016) är en uppdaterad doktrin som EU använder för att stärka unionens och dess medlemsstaters försvar och säkerhet, för att skydda civila, för att organisera samarbetet mellan medlemsstaternas väpnade styrkor och för att hantera migration och kriser. Det godkändes 2016.

I den strategiska kompassen för säkerhet och försvar (2022) fastställs EU:s gemensamma strategiska vision för säkerhet och försvar. Den innehåller en gemensam bedömning av den strategiska miljön, tydliga mål, medel för att uppnå dem och tidsplaner mot vilka framstegen kan mätas. Kompassen närmar sig helheten ur fyra synvinklar: krishantering, skydd av medborgarna, utveckling av försvarsförmågan och partnerskap.