Folkets befrielsearmés flygvapen (PLAAF) ansvarar för den territoriella integriteten i Kinas luftrum och territorium och för bildandet av luftlägesbilden. Flygvapnet förbereder sig på att genomföra försvarsuppdrag i luftrummet både defensivt och offensivt. Fokus för flygvapnets utveckling är utvecklandet av spanings- och förvarningskapaciteterna samt förbättrandet av anfalls-, missilförsvars- och lufttransportförmågorna.

Huvuddelen av kinesiska flygvapnets 50 jakt/attackbrigader och fem taktiska transportbrigader är fördelade på försvarsområdena, som är operativa användare av trupperna. Bombplanen och de strategiska transportplanen är i sin tur, i divisionsorganisation, delvis underställda högsta ledningen och delvis försvarsområdena.

Till flygvapnet hör:

• 10 bombplansregementen (220 H-& bombplan [version av Tu-16]),
• 6 jaktplansdivisioner (320 J-7/J-8-jaktplan (version av MIG-21)),
• 6 attackbrigader (120 J-11 attackplan (version av Su-27)),
• 27 attack/bombplansbrigader (tillsammans 1 500 J-10, J-11 [version av Su-27], J-16 [version av Su-27], J-20, Su-30, Su-35),
• 5 markstridsjaktbrigader (200 J-7 [version av MiG-21]),
• 6 spanings-, övervaknings- och förvarningsregementen,
• 1 lufttankningsregemente,
• 8 transportregementen,
• 3 drönarregementen,
• 1 luftvärnsdivision och 26 luftvärnsbrigader.

Dessutom hör till flygvapnet en luftlandsättningsarmékår, med sex luftlandsättningsbrigader, en specialtruppsbrigad, en stödbrigad och en lufttransportbrigad.

Kina planerar att avstå från de sista tredje generationens stridsplan i mitten av 2020-talet. Efter det har Kina till sitt förfogande endast helt med västländerna jämförbara fjärde generationens J-10 och J-11 och J-16 plan (motsvaras av F-15, F-16, JAS-39, F/A-18, Mig-29, Su-27) och femte generationens J-20 plan (motsvaras av F-22, F-35, Su-57). Kinas c. 220 strategiska H-6 bombplan är en långt moderniserad version av det ryska Tu-16 planet. Planen kan tankas i luften och kan avfyra kryssningsmissiler.