Militäroperationer

PKK:s huvudsakliga stödområde utanför Turkiet är KRG, en autonom kurdisk region i norra Irak, där turkiska kurder kan verka utan inblandning från lokala myndigheter. PKK:s högkvarter ligger i norra Irak, i Qandilbergen. Det är en svår terräng, och området ligger i den östra delen av den autonoma kurdiska regionen KRG, på gränsen till Iran. Turkiet har skapat en buffertzon i norra Irak för att förhindra kurdernas förflyttning över gränsen. Turkiet har mellan 5 000 och 10 000 soldater permanent i norra Irak.

Turkiska försvarsmaktens baser i norra Irak

USA:s mest betydande allierade i kampen mot ISIS i Syrien var Syrian Democratic Force (SDF), vars huvuddel var den syrisk-kurdiska stridsorganisationen YPG, som är knuten till PKK. Av denna anledning anser Turkiet att det är PKK:s allierade och en terroristorganisation. YPG har dock de facto autonomi i sydöstra Syrien, Rojava (västra Kurdistan) utan inblandning från den syriska regeringen och med stöd av USA. Trots Turkiets krav har USA inte klassat YPG som en terroristorganisation. När president Assads började få övertaget i det syriska inbördeskriget började Turkiet också säkra sin gräns mot Syrien. Mellan 2016 och 2020 genomförde Turkiet fyra militära operationer i norra Syrien, med vilka man bildade buffertzoner vid gränsen till Turkiet. Turkiet har för närvarande omkring 10 000 soldater i norra Syrien.

Områden ockuperade av turkiska väpnade styrkor i norra Syrien

Turkiets tredje pågående militära operation är i Libyen, där turkiska styrkor har varit aktiva i inbördeskriget på den islamistiska enhetsregeringens (GNU) sida. Förutom att utnyttja Libyens energiresurser skulle regeringsstyrkornas seger ge Turkiet möjligheten att slå samman sin exklusiva ekonomiska zon (EEZ) med Libyens, och därigenom bestrida gränserna för Greklands ekonomiska zon i det omtvistade området. Det senare skulle kräva att libyska regeringsstyrkor tar kontroll över den nordöstra libyska kusten. Sedan hösten 2020 har vapenvila rått i det libyska inbördeskriget.

Turkisk-libyska havszonen avtal anspråk områdeMilitärbaser

Turkiet ockuperade norra Cypern 1974. År 1983 förklarade sig regionen som den oberoende Turkiska republiken Norra Cypern (TRNC). Endast Turkiet har erkänt den. Efter ockupationen har Turkiet haft trupper på ön. Det finns en mekaniserad armékår, som har en styrka på cirka 34 000 soldater. TRNC har arrenderat udden i Cyperns nordöstra hörn till Turkiet för byggandet av en flottbas. Efter ockupationen var omkring 200 000 grekcyprioter tvungna att lämna norra Cypern. Följaktligen var omkring 50 000 turkcyprioter tvungna att flytta till norra Cypern.

Turkiets första egentliga militärbas utanför landet började byggas i Qatar 2017 och invigdes 2019. I basen tjänstgör totalt cirka 5 000 soldater, vilket inkluderar en brigadstridsgrupp samt flyg- och marinbaser. Turkiet hade redan en kontingent på cirka 300 soldater i Qatar sedan 2015. Den utökades 2017 när Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, Bahrain och Egypten införde en land-, sjö- och luftblockad mot Qatar och anklagade landet för att stödja terrorism.

Sedan 2017 har Turkiet haft en bas med cirka 2 000 soldater nära Mogadishu, Somalias huvudstad. Huvuduppgiften är att utbilda personalen från de somaliska väpnade styrkorna och hjälpa till med att bygga upp landets väpnade styrkor. Turkiet tillhandahåller också utrustning till Somalias flotta och kustbevakning. Stöd till försvaret av Somalia kan vid behov läggas till kontingentens uppgifter.

Bilateralt militärt samarbete

Ett avtal om militärt samarbete mellan Turkiet och Albanien undertecknades 1997 och utökades 2020 till ett avtal om försvarssamarbete. Turkiet har en kontingent på endast tjugo personer i Albanien, men avtalet garanterar den turkiska flottan rätten att använda Albaniens enda flottbas.

2010 undertecknade Turkiet och Azerbajdzjan ett avtal om strategiskt partnerskap och bistånd. Det förpliktar parterna att hjälpa varandra med alla möjliga medel, om en tredje part attackerar någon av dem. Avtalet realiserades under den andra konflikten i Nagorno-Karabach 2020, när Armenien och Azerbajdzjan kastades in i en väpnad gränskonflikt. Turkiet stödde de azerbajdzjanska väpnade styrkorna genom att skicka stabsofficerare och specialstyrkor, drönare, F-16-stridsflygplan och ett luftbevakningsplan till platsen. Dessutom rekryterade Turkiet islamistiska legosoldater från Syrien till den azerbajdzjanska sidan. Kriget slutade med en klar seger för Azerbajdzjan tack vare Turkiets militära stöd. Efter kriget intensifierade Turkiet och Azerbajdzjan sina bilaterala säkerhets- och försvarsrelationer, vilket till exempel kan ses i regelbundna gemensamma militära övningar.

2017 undertecknade Turkiet och Sudan ett avtal om att stärka det militära samarbetet och bygga ett varv för militära och civila fartyg i hamnstaden Suak. Enligt uppskattningar är målet att bygga en flottbas, men läget har varit oklart. Utöver Sudan har Turkiet 29 mindre kontrakt relaterade till försvar eller säkerhet i afrikanska länder.

Deltagande i NATO-, EU- och FN-operationer

Turkiet har deltagit i Natos krishanteringsoperation i Kosovo (KFOR) från början (1999), för närvarande med en avdelning på 350 soldater. Turkiet har också deltagit i EU:s operation Althea i Bosnien sedan starten (2004), nu med en kontingent på 240 soldater. Turkiet har deltagit i FN:s fredsbevarande uppdrag i Libanon (UNIFIL) sedan starten (2006), för närvarande med en avdelning på cirka 100 soldater.  Turkiet deltar även i andra FN-operationer med några poliser.