Strategin för beredskapsunionen antogs den 26 mars 2025. Tillsammans med vitboken om det europeiska försvarets framtid och strategin för den inre säkerheten bildar den en helhet som ska genomföra de viktigaste rekommendationerna i president Niinistös rapport.

Medlemsstaterna är de främsta aktörerna när det gäller beredskap, civil beredskap och krisrespons. EU:s stöd kompletterar de nationella insatserna. EU:s reaktion har varit reaktiv – nu krävs en systematisk och proaktiv beredskapspolitik.

Att stärka rådets roll och utveckla dess strukturer kommer att vara avgörande i det fortsatta arbetet.

Strategin består av sju områden.

1. Framsyn och lägesbilden

EU kommer att arbeta tillsammans med kommissionen, utrikestjänsten och EU:s byråer för att ta fram en omfattande hot- och riskbedömning före utgången av 2026. SIAC och ERCC, en kombinerad hotbedömning som bygger på information från medlemsstaternas civila och militära underrättelsetjänster, nämns också som centrala aktörer. Bedömningen kommer att läggas fram för rådet och Europaparlamentet.

2. Samhällets vitala funktioner

Syftet med vitala funktioner är att säkerställa 1) kontinuiteten i det demokratiska beslutsfattandet, 2) den inre marknadens funktion, inklusive fri rörlighet för personer, varor, kapital och tjänster, 3) genomförandet av principerna för hållbar utveckling och 4) förverkligandet av Europas strategiska autonomi.

Vitala funktioner bygger på omfattningen av de nuvarande CER- och NIS2-direktiven och några tillägg. De tillämpningsområden som anges i direktiven är följande: 1) transport, 2) energi, 3) bankverksamhet, 4) finansmarknader, 5) hälso- och sjukvård, 6) vatten, 7) sanitet, 8) digital infrastruktur, 9) rymden, 10) offentlig förvaltning och 11) livsmedelsförsörjning. I strategin anges dessutom följande centrala funktioner: 12) försvar, 13) jordbruk och fiske, 14) miljö och klimat, 15) boende och sanitet, 16) social trygghet, 17) kulturarv, 18) utbildning och 19) vårdarbete.

3. Befolkningens beredskap

Strategin syftar till att öka riskmedvetenheten, den egna beredskapen och motståndskraften mot kriser. En 72-timmars beredskapsrekommendation läggs fram för EU: Kommissionen kommer att ta fram riktlinjer och kampanjer för att stödja de nationella myndigheterna. Dessutom kommer en EU-beredskapsdag att genomföras, i syfte att utforma läroplaner och öka ungdomars deltagande t.ex. i frivilligarbete och förbättring av tillgången till kompetent personal.

4. Offentlig-privata samarbete

I strategin erkänns den privata sektorns avgörande roll för EU:s beredskap. I strategin föreslås att det inrättas en beredskapsallians som samlar myndigheter, näringsliv, akademi och civilsamhälle. Målet är att stärka kontinuitetsplaneringen, sprida information om sårbarheter i leveranskedjorna, förenhetliga anvisningarna och utveckla kriskommunikationen.

5. Civil-militärt samarbete

Civil-militärt samarbete erkänns som en dubbelriktad verksamhet – den civila beredskapen stöder den militära beredskapen och den militära beredskapen stöder den civila beredskapen. I strategin föreslås att det inrättas ett övergripande ’civil-militärt arrangemang’ (2027), som skulle klargöra de olika aktörernas roller och ansvar när det gäller att hantera kriser. Åtgärderna omfattar utveckling av övningsverksamhet, inbegripet operationalisering av ömsesidigt bistånd (SEU 42.7) och solidaritetsklausulen (EUF-fördraget 222), samt bättre utnyttjande av element med dubbla användningsområden (2025).

6. Samordning av krisrespons

Strategin kräver bättre samordning genom en förstärkning av centrala krisresponsstrukturer (IPCR, ARGUS, ERCC, EEAS CRC). Det hela kommer att kopplas till genomförandet av solidaritetsklausulen (EUF-fördraget 222). Åtgärderna omfattar bland annat stärkande av de centraliserade beredskapslagren och den gemensamma prestationsförmågan samt säkerställande av de tekniska förutsättningarna för utbyte av konfidentiell information.

7. Externa partnerskap

I strategin betonas vikten av yttre förbindelser i den nuvarande geopolitiska situationen. Särskilt samarbetet med Nato betonas. Ett närmare samarbete med EU:s kandidatländer nämns separat.