Principerna i FN-stadgan har tidvis visat sig lämna rum för tolkning. Trots detta har man inte velat omforma stadgan till mera tidsenliga formuleringar. Det är klart att stormakterna har större inflytande i FN:s verksamhet jämfört med mindre länder.

Detta framgår redan av att de fem permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet (Förenta staterna, Britannien, Frankrike, Ryssland och Kina) har getts en särställning i beslutsfattandet. Å andra sidan syns även organisationens födelsehistoria såväl i FN-stadgan som i verksamheten, genom att man inte har gett forna fiender såsom Tyskland och Japan den position de skulle vara berättigade till på basen av deras storlek och betydelse. Forna kolonier, som exempelvis Indien och Brasilien, har inte heller fått det inflytande som deras betydelse skulle förutsätta.

Principen om att inte ingripa i staters interna angelägenheter har ganska långt vittrat sönder. Inbördeskrig sträcker sig lätt over nationernas gränser. Detta betyder att man inte alltid lätt kan skilja mellan maktanvändning inom och mellan stater.

För att använda tvångsåtgärder måste FN:s säkerhetsråd alltid först konstatera att det finns ett hot mot freden eller att det redan pågår anfallsåtgärder. Nuförtiden kan även allvarliga brott mot mänskliga rättigheter och andra interna oroligheter tas upp till behandling i säkerhetsrådet. Rysslands anfallskrig mot Ukraina har i hög grad förlamat säkerhetsrådets verksamhetsförutsättningar.