På basis av den preliminära informationen i säkerhetsstrategin skulle säkerhetsfrågorna i närområdena väga tyngre än motståndet mot globala utmanare, såsom Kina och Ryssland. Om betoningarna i utkastet mynnar ut i ett färdigt strategidokument kan det vara en betydande helomvändning i linje med de tidigare amerikanska administrationerna, inte minst när det gäller Kina.

USA har gjort massiva investeringar i militärt motstånd mot Kina i Stilla havet och i att dämpa Pekings globala inflytande. Under sin första mandatperiod pekade president Trump ut Kina som USA:s största konkurrent och förde ett handelskrig mot landet.

USA:s säkerhetspolitiska tänkande har starka rötter i erfarenheterna från bosättare och statens grundare från 1700- och 1800-talen. Därav föreställningen om ett ”uppdrag av ödet” eller ett ”på kallelse baserat öde” (Manifest Destiny), vilket betyder främjande av amerikanska värden och i detta sammanhang också en utvidgning av statens territorium och makt. Manifest Destiny-tänkandet bygger på följande begrepp:

• Det amerikanska folket och dess institutioner har särskilt goda och hedervärda egenskaper.
• Det ”amerikanska uppdraget” återspeglas starkt i historien om nybyggarna och erövringen av väst.
• Ödet har beordrat amerikanerna att främja sina utmärkta värderingar.

Amerikanerna hade enligt deras uppfattning en ”gudomlig plikt” att utvidga det federala territoriet från östkusten över hela kontinenten till väster. Ett sådant sätt att tänka har sedan dess använts också på andra håll i världen, och rättfärdigande för egna handlingar har sökts från ”på kallelse baserat öde ”.

USA:s ursprung är också förknippat med uppfattningen att USA är unikt och skiljer sig till sin fördel från andra länder (American exceptionalism). Baserat på detta har amerikanerna ett uppdrag och till och med rätten att forma resten av världen efter eget tycke. Än idag är det populärt bland politiker att prata om en viktig, ”oersättlig nation” (Indispensable Nation) som uppfyller sin mission och förväntas upprätthålla ordning i världen.

Den geopolitiska grunden för USA:s säkerhetspolitik föddes under 1800-talet som Monroe doktrinen. Följaktligen har endast amerikaner och i praktiken USA i allmänhet rätt att utöva makt på och runt den amerikanska kontinenten. Läran kan reduceras till ordspråket ”Amerika för amerikaner” (America for Americans). Det har ofta tolkats som USA: s rätt att utesluta stater från andra kontinenter från Sydamerika såväl som kravet på att avstå från att utvidga USA: s makt och åtaganden någon annanstans, i vilket fall det har varit en fråga om ”isolationism”. På grundval av detta avstod USA från att ta ställning till eller blanda sig i europeisk politik under 1800-talet och även efter första världskrigets utbrott. USA stödde Storbritannien och Frankrike men gick motvilligt med i kriget först i dess slutskede år 1917.

Efter första världskriget drog USA sig snart tillbaka från Europa och återvände till sin tidigare isoleringspolitik. Efter att andra världskrigets början upprepades samma mönster: USA höll sig utanför kriget tills Japan gjorde en överraskningsattack på Pearl Harbor i december 1941. Även efter andra världskriget drog USA nästan alla sina styrkor från Europa och återvände först när det kalla krigets konstellation formades och som en motverkan mot det sovjetiska hotet.

Supermaktkonkurrensen om världsherravälde har återuppstått efter den 20–25 år långa lugnare period som följde efter det kalla kriget. Förändringen är stor och påverkar alltmer USA: s utrikes-, säkerhets- och även försvarspolitik. Anledningen till förändringen är förstärkningen av Ryssland och i synnerhet Kina, vilket återspeglas i ökningen av deras militära styrka, skärpningen av utrikespolitiken och den öppna utmaningen av USA: s globala ledarskap. USA har dock ingen avsikt att avstå från sin ställning utan ökar sin verksamhet inom internationell politik, stärker och utvidgar sitt nätverk av allierade och partners och försöker också stärka sitt militära inflytande och utveckla nya sätt att påverka. USA nöjer sig inte med en defensiv roll och med att reagera på sina utmanares åtgärder, utan försöker genom aktiv verksamhet behålla sin ledande position.

USA har redan en längre tid sett Kina som sin huvudmotståndare, så Asien-Stillahavsområdet har blivit tyngdpunktsområdet för säkerhetspolitiken och krigsmakten. I den år 2022 publicerade nationella säkerhetsstrategin (National Defense Strategy) och den nationella militärstrategin (National Military Strategy) utpekas Kina som USA:s största hot och viktigaste motståndare och poängteras behovet av att upprätthålla och öka USA:s avskräckning avvärjningsförmåga gentemot Kina. Europa, som efter det kalla kriget minskade i betydelse ur USA:s synpunkt, har nu i och med kriget i Ukraina och Rysslands agerande fått en mera synlig roll i USA:s säkerhetspolitik. I militärstrategin poängteras speciellt att USA nu för första gången samtidigt som motståndare har två kärnvapennationer (kina och Ryssland). Nord Korea, Iran och extremistorganisationerna är i ovannämnda strategier nu endast i en biroll.

USA:s hållning till kriget mellan Ukraina och Ryssland är tvåfaldig: å ena sidan vill USA inte engagera sig direkt i konflikten, men å andra sidan har landet kraftigt fördömt Rysslands agerande och stött Ukraina massivt genom att donera stora mängder vapen och vapensystem, genom att ge utbildnings- och specialisthjälp samt genom att dela med sig av spaningsinformation. Veterligen finns inga amerikanska stridstrupper i Ukraina men sannolikt soldater i utbildnings- och rådgivningsuppgifter. USA har, genom olika mekanismer, donerat betydande mängder allt mera sofistikerade vapensystem och samtidigt uppmuntrat även andra allierade och partnerländer att göra det samma.

Informationen om USA:s hållning i det ukrainsk-ryska kriget är fortfarande instabil och delvis motsägelsefull, eftersom den till stor del beror på president Trump-administrationens politik och förhandlingar. Trump har betonat sökandet efter en lösning vid förhandlingsbordet, men har gett motstridiga signaler, såsom att han rått Ukraina och Ryssland att stoppa frontlinjerna vid sina nuvarande positioner.

USA:s strategi för Arktis

USA:s arktiska strategi 2024 bygger på försvarsdepartementets (DoD) arktiska strategi som publicerades i januari 2024. Detta dokument uppdaterar och fokuserar på försvarsperspektivet i den bredare nationella strategin för Arktis (National Strategy for the Arctic Region, NSAR) från 2022 som publicerades av president Bidens administration 2022. Den nya strategin betonar att stärka USA:s försvarskapacitet i regionen inför den ökande konkurrensen, särskilt genom Kinas och Rysslands växande aktiviteter.

Försvarsdepartementet genomför en ”övervaka och reagera”-strategi som omfattar tre handlingslinjer:

1. Förbättrad förmåga hos Joint Force: fokus på att förbättra övervakningssystem, kommunikation samt underrättelse-, övervaknings- och spaningskapacitet (ISR), inklusive utveckling av rymdbaserad kapacitet.
2. Samarbete med allierade och partners: tyngdpunkten ligger på samarbete med allierade i Arktis, särskilt efter att Finland och Sverige har anslutit sig till Nato. Syftet är att förbättra avskräckningen, bygga upp interoperabilitet och dela information om den arktiska miljön.
3. Kalibrerad närvaroträning: omfattar regelbundna militära övningar och operationer i Arktis för att säkerställa truppernas beredskap att verka under krävande förhållanden.

De viktigaste hoten och utmaningarna:

• Geopolitisk konkurrens: i strategin nämns det växande samarbetet mellan Kina och Ryssland i Arktis och deras ansträngningar att öka sitt inflytande.
• Klimatförändringar: scenarier där smältande is öppnar nya havsrutter och ökar mänsklig aktivitet belyser risken för olyckor och felbedömningar.

Medan försvarsdepartementets strategi fokuserar på säkerhet, stöder den en bredare nationell strategi med fyra pelare:

• Säkerhet: avskräckning, förebyggande och försvar av USA:s intressen.
• Klimatförändringar och miljöskydd: anpassning till klimatförändringarnas effekter och minskade utsläpp.
• Hållbar ekonomisk utveckling: investeringar i infrastruktur och förbättrade försörjningsmöjligheter i Alaska.
• Internationellt samarbete: stöd till institutionellt samarbete, inklusive Arktiska rådet, trots Rysslands aggression.

Genomförandet av strategin kräver samarbete med flera partner:

• Allierade i Arktis: i synnerhet Kanada och andra Natoländer.
• Statliga, lokala och Alaskas urfolksmyndigheter: urfolkskunskap om den arktiska miljön är avgörande.
• Federala myndigheter: samarbetet mellan försvarsdepartementet och kustbevakningen är viktigt när kustbevakningen uppdaterar sin egen strategi för Arktis.