En del av konflikterna och kriserna i Svarta havet och den kaukasiska regionen har historisk bakgrund och sammanhang med skillnaderna mellan regioner befolkade av olika nationaliteter och de nationella gränser som gäller. Långvariga spänningar har brutit ut sedan Sovjetunionen bröts upp, och supermaktspolitiken har också återspeglats i regionens utveckling.

Det har redan förekommit minst tre allvarliga mellanstatliga krig eller konflikter i regionen på 2000-talet.

År 2008 utkämpade Ryssland och Georgien ett kort krig, varefter regionerna Abchazien och Sydossetien bröt sig loss från Georgien och förklarade sig självständiga. Territorierna är praktiskt taget under rysk kontroll. De har inte erkänts som självständiga stater av det internationella samfundet.

2014 invaderade, beslagtog och ockuperade den ryska armén Krimhalvön, en del av Ukraina. Ryssland annekterade Krim i strid med internationell rätt. Samtidigt inledde separatister i östra Ukraina, ledda och beväpnade av Ryssland, ett väpnat uppror mot den ukrainska regimen. Ett lågintensivt krig fortsätter i regionen, för vilket det inte finns någon lösning i sikte. Det internationella samfundet har fördömt Rysslands agerande mot Ukraina, och västvärlden har infört ekonomiska och andra sanktioner mot Ryssland. Förbindelserna mellan väst och Ryssland har försämrats till nästan samma nivå som under det kalla kriget.

Rysslands konflikter med Ukraina och Georgien har också fått andra internationella dimensioner. Både Georgien och Ukraina har ansökt om medlemskap i Nato, men företaget har inte framskridit i Nato. Nato och Förenta staterna har stärkt försvaret av Natoländerna vid Svarta havet, Rumänien och Bulgarien. Förenta staterna har ökat sin militära närvaro i regionen, inklusive marin verksamhet i Svarta havet, och etablering av militärbaser i Rumänien.

Det har förekommit interna problem och uppror i ryska norra Kaukasien, särskilt i Tjetjenien och Dagestan. Efter Sovjetunionens upplösning förklarade sig Tjetjenien självständigt från Ryssland 1991, men Ryssland accepterade det inte, något som resulterade i ett blodigt krig mellan 1994 och 1996. Oroligheterna, terroristattackerna, de väpnade skärmytslingarna och striderna fortsatte fram till mitten av 2000-talet innan situationen började lugna ner sig. Den ryska regeringen har riktat avsevärt ekonomiskt stöd till Tjetjenien.

Det har funnits långvariga konflikter mellan länderna i södra Kaukasien. Armenisk separatism i regionen Nagorno-Karabach i Azerbajdzjan ledde till ett krig mellan Azerbajdzjan och Armenien, som stödde separatisterna, mellan 1993 och 1994. Den vapenvila som nåddes genom medling av Ryssland lugnade ner situationen, men konflikten fortsatte att pyra och har då och då eskalerat till väpnade sammandrabbningar. Turkiet har stöttat Azerbajdzjan genom att bland annat sälja militär utrustning. Hösten 2020 utbröt ett nytt krig mellan turkiskstödda Azerbajdzjan och Rysslands allierade Armenien. Azerbajdzjanska trupper avancerade långt in i Nagorno-Karabach-regionen. Efter en och en halv månads strider nåddes ett eldupphör genom medling av Ryssland, som har skickat sina trupper för att övervaka vapenvilan.

Omkring 30 miljoner kurder bor i gränsområdena i östra Turkiet, norra Irak, nordvästra Iran och nordöstra Syrien, med ett mångårigt mål att bilda en egen stat (Kurdistan). Ansträngningarna har hittills varit fruktlösa, eftersom alla länder i regionen motsätter sig upprättandet av en kurdisk stat. De flesta länder i regionen betraktar kurderna som separatister och terrorister. Mest hårdhänt har kurderna behandlats i Turkiet, medan den kurdiska regionen i norra Irak har självstyre och regionen är en av de fredligaste i Irak.