Sudan

Sudans läge innebär att det har geostrategisk betydelse, eftersom det stora landet sträcker sig från Afrikas horn till Nordafrika. Det är en kuststat i Röda havet och har en historisk status som en bro mellan norra Sahara och resten av Afrika.

Sudans andra inbördeskrig slutade 2005 med ett fredsavtal mellan rebellrörelsen och landets regering. Syftet med avtalet var att utveckla demokratiskt styre och fördela oljeintäkterna lika. Det fastställde också en tidsplan för en folkomröstning om självständighet för Sydsudan.

2019 fälldes Sudans mångårige president Omar al-Bashir i en militärkupp, som har beskrivits som det första skedet i Sudans revolution. Den interima civil-militärregeringen ledd av statsminister Abdalla Hamdok inrättades. År 2021 tog armén makten i en kupp, som leddes av kommendören för de väpnade styrkorna, general al-Burhan och kommendören för de snabba stödtrupperna (RSF) general Dagalo.

RSF har sina rötter i Janjaweed-milisen, som Sudans regering använde mot rebeller under Darfurkriget. RSF har deltagit i förtrycket och massakern av prodemokratiska demonstranter. RSF:s befälhavare, general Dagalo, är också en av nyckelpersonerna i Darfur-konflikten.

Tanken var att överföra makten till en civil regering, men överenskommelsen om det har försenats på grund av oenighet mellan al-Burhan och Dagalo, till exempel om integreringen av RSF i armén. Strider har brutit ut mellan Sudans väpnade styrkor och RSF, som har eskalerat till sammandrabbningar över hela landet. USA och Saudiarabien har bjudit in parterna till fredssamtal i Saudiarabien.

Dagalo har etablerat förbindelser med Ryssland och den ryska Wagnergruppen har utökat sin verksamhet i Sudan. Ryssland har enligt uppgift levererat vapen till RSF och fått guld i gengäld. Den libyska krigsherren Khalifa Haftar, med stöd av Wagnergruppen, stöder RSF, medan Egypten stöder de sudanesiska väpnade styrkorna.

Den komplexa krisen i Sudan förorsakas av konflikter, politisk instabilitet, långvariga och plötsliga katastrofer och en svag ekonomi. Mer än 9 miljoner sudaneser är i behov av humanitärt bistånd. Krisen har skapat livsmedelsbrist, undernäring och brist på grundläggande tjänster, särskilt hälso- och sjukvårdstjänster och läkemedel. Mer än 2 miljoner människor är interna flyktingar. Dessutom finns det mer än en miljon flyktingar från grannländerna, de flesta från Sydsudan. Sudan är också en viktig transitväg för flyktingar som försöker ta sig till Europa från Afrikas horn.

I Darfurregionen i sydvästra Sudan började en väpnad konflikt 2003 när två rebellgrupper (Sudan Liberation Movement, SLM och Movement for Justice and Equality, JEM) inledde en kamp mot den sudanesiska regeringen och anklagade den för att förtrycka den icke-arabiska befolkningen. Regeringen svarade med att attackera icke-araberna i Darfur. Detta resulterade i hundratusentals civilas död, och Internationella brottmålsdomstolen åtalade president Omar al-Bashir för folkmord, krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Miljontals människor flydde till flyktingläger eller över gränsen till Tchad, vilket orsakade en humanitär kris där.

Efter fredsavtalet mellan Sudans regering och rebellrörelsen (2005) inrättade FN den fredsbevarande operationen UNMIS genom säkerhetsrådets resolution 1590 från mars 2005. Uppgiften var att stödja verkställandet av fredsavtalet, humanitärt bistånd och skyddande av de mänskliga rättigheterna samt att stödja Afrikanska unionens (AU) operation i Sudan (AMIS). Mandatperioden för FN-operationen löpte ut 2011.

AMIS kunde inte effektivt begränsa våldet i Darfur. År 2007 ersattes AMIS av en gemensam AU-UNAMID-operation i enlighet med FN-säkerhetsrådets resolution 1769. Syftet var att skapa stabilitet i den krigshärjade Darfurregionen samtidigt som fredssamtalen fortsatte. UNAMID var den första gemensamma styrkan från FN och AU. Dess styrka var som störst nästan 20 000. Enligt ett beslut från FN:s säkerhetsråd kommer operationen att avvecklas i slutet av juni 2021.

Abyeiregionen är ett litet område på gränsen mellan Sydsudan och Sudan. I fredsavtal efter Sudans andra inbördeskriget (2004) beordrades Abyeiregionen tillfälligt att området ägs gemensamt av Sudan och Sydsudan. I juni 2011 inrättade FN, genom säkerhetsrådets resolution 1990, en interimistisk säkerhetsstyrka (UNISFA) i Abyei.

Sydsudan

Efter Sudans första inbördeskrig bildades den autonoma regionen Sydsudan 1972, men den var giltig bara fram till 1983. Efter det andra inbördeskriget i Sudan 2005 återställdes autonomin i södra Sudan och en autonom regering för Sydsudan bildades i regionen. I en folkomröstning i januari 2011 stödde 98,83 procent av regionens befolkning självständighet, och en självständig republik i Sydsudan inrättades samma år.

I juli 2011 inrättade FN ett fredsbevarande UNMISS operation för att stödja landet och skydda civila genom säkerhetsrådets resolution 1996 (2011). Operationen omfattar cirka 15 000 soldater, 1 800 poliser och 2 800 civila arbetare. Uppdraget omfattar inte skydd av Sydsudans territorium eller dess suveränitet.

Sporadiska inbördeskrig har förts i Sydsudan sedan 2013, med omfattande etniskt våld, kränkningar av de mänskliga rättigheterna och massakrer. Detta har lett till flyktingskap i stor skala, både inom landet och i riktning mot Sudan och Uganda. Situationen förvärras av livsmedelsbristen. Enligt FN är 7,5 miljoner människor i behov av humanitärt bistånd.

Fredsavtalet i Sydsudan som undertecknades 2018 har medfört en bräcklig vapenvila och gjort det möjligt att bilda en övergångsregering syftande till nationell enighet. Konflikterna och våldet har dock ökat, bland annat när det gäller markanvändning, naturresurser, såsom också våld mellan lokalsamhällena. Totalt är nästan 4 miljoner människor på flykt. Sydsudan har också mer än 300 000 flyktingar från Sudan, Kongo, Etiopien och Centralafrikanska republiken.

Etiopien

Den etiopiske kejsaren Haile Selassies långa regeringstid upphörde 1974 när en sovjetstödd militärkupp förvandlade Etiopien till en folkrepublik. I slutet av 1970-talet bekämpade Etiopien och Somalia det så kallade Ogadenkriget, där Somalia försökte annektera Ogadenregionen, en övervägande somaliskbebodd region i sydöstra Etiopien. Den somaliska armén kunde ta över 90 procent av Ogaden, men tvingades dra sig tillbaka efter att Etiopien fått militärt stöd från Sovjetunionen, Kuba, Sydjemen, Östtyskland och Nordkorea.

Tigray Peoples Liberation Front (TPLF) och andra oppositionsrörelser lyckades störta den etiopiska regeringen 1991. De första fria valen hölls 1995 av den övergångsregering som inrättades.

De politiska dispyterna mellan den etiopiska regeringen och TPLF, den styrande gruppen i Tigray-regionen, eskalerade i november 2020 till sammandrabbningar mellan den etiopiska armén och styrkor lojala mot TPLF, som expanderade till s.k. till Tigraykriget. Kriget utkämpades huvudsakligen i Tigray-regionen mellan den etiopiska regeringen och Eritrea och Tigray Liberation Front TPLF å den andra. 2021 anslöt sig även Oromo Liberation Army (OLA) till rebellstyrkorna, som tillsammans inledde en attack mot Addis Abeba. Alla rebellgrupper bildade en koalition med målet att störta den etiopiska regeringen.

Efter flera freds- och medlingsförslag gick Etiopien och Tigrays rebellstyrkor överens om att avsluta fientligheterna i november 2022. Eritrea var dock inte part i avtalet, och Tigrays status har förblivit oklar.

Alla parter har begått krigsförbrytelser under konflikten. Massmord på civila har förekommit överallt och dödat mellan 385 000 och 600 000 människor. Andra människorättsbrott har också förekommit i stor skala. Som ett resultat av kriget har en stor humanitär kris och omfattande svält utvecklats. Kriget har också orsakat enorma ekonomiska skador.

Eritrea

Eritrea återförenades med Etiopien genom FN:s resolution 390A (V) i december 1950. 1958 grundades befrielserörelsen (ELM) i Eritrea. Den bestod huvudsakligen av eritreanska studenter, yrkesarbetare och intellektuella och planerade hemliga politiska motåtgärder mot Etiopiens centraliseringspolitik. 1961 inledde Eritreas befrielsefront (ELF) en väpnad kamp. Eritreas självständighetskrig fortsatte fram till 1991, då ELF:s efterträdare, Eritreas folks befrielsefront (EPLF), besegrade etiopiska trupperna i Eritrea och hjälpte en koalition av etiopiska rebellstyrkor att ta kontroll över den etiopiska huvudstaden Addis Abeba. Efter den FN-kontrollerade folkomröstningen förklarade Eritrea sig självständigt och fick internationellt erkännande 1993. EPLF intog en nationalistisk linje och förbjöd politisk verksamhet. Det har inte hållits några val i landet sedan dess.

Kriget mellan Etiopien och Eritrea började med gränstvister mellan 1998 och 2000. I FN:s säkerhetsrådets resolution 1312 från juli 2000 upprättades en tillfällig säkerhetszon på 25 km i Eritrea och en fredsbevarande operation (UNMEE) för att patrullera zonen. Båda regeringarna undertecknade ett fredsavtal i december 2000, men den slutliga freden kom man inte överens om förrän 2018. UNMEE operation upphörde 2008. I insatsen ingick hela tiden även finsk personal och militära observatörer och, en del av tiden, ett kompani.

Gränskommissionen Eritrea-Etiopien, inrättad av FN, beslutade att de flesta av de omtvistade områdena tillhörde Eritrea.

Somalia – slagfält av intressen och klaner på Afrikas horn

Somalia blev självständigt när det tidigare brittiska Somaliland och Italiens Somaliland förenades som ett resultat av den av FN-godkända uppföljda planen för förening 1960. Djibouti, känt tidigare som franska Somaliland, beslöt 1958 i en folkomröstning att förbli i association med Frankrike. Djibouti blev självständigt 1977.

Somaliska väpnade styrkor tog makten 1969, och landet anslöt sig till Arabförbundet (AL) 1974. I juli 1977 började det så kallade Ogadenkriget med Etiopien. Kommunistregimen i Etiopien biträddes av sovjetiska, kubanska ingripanden, däribland 20 000 kubanska soldater och tusentals ryska rådgivare. Somaliska trupper tvingades dra sig tillbaka från Ogaden. Denna erfarenhet ledde till närmare förbindelser mellan Somalien och Förenta staterna.

Mot slutet av det kalla kriget minskade Somalias strategiska betydelse. Regimen försvagades och blev alltmer totalitär, och upproriska rörelser som uppmuntrades av Etiopien uppstod, vilket så småningom ledde till inbördeskrig. I samband med detta iscensattes en statsunderstödd massaker på civila i Isaaq i norra delen av landet mellan 1987 och 1989. Enligt olika källor dödades mellan 50 000 och 100 000 civila och 500 000 människor flydde till Etiopien. Det anses vara en av de snabbaste och största flyktingrörelserna i Afrika, och den ledde till etableringen av världens största flyktingläger 1988. Dessutom tvingades 400 000 människor lämna sina hemregioner och flytta till annan ort inom landet.

I december 1992 inleddes en FN-bemyndigad USA-ledd fredsbevarande operation med 37 000 soldater (UNITAF), följd våren 1993 av UNOSOM II, en FN-operation med en styrka på 30 000. Strider ägde rum mellan lokala fraktioner och fredsbevarare i Mogadishu, till exempel. Den fredsbevarande operationen avslutades våren 1995 efter att ha lidit betydande förluster. År 2000 valdes en president för en övergångsperiod för att leda den nya interimsadministrationen under övergångsperioden, som varade fram till 2012.

År 2006 erövrade en islamistisk organisation stora delar av landets södra delar och införde islamisk sharialag. De mest radikala delarna, som Al-Shabaab, fortsatte upproret mot regeringen och den etiopiska arméns närvaro. I februari 2009 inledde den somaliska koalitionsregeringen, med hjälp av Afrikanska unionens (AU) styrkor, ett motanfall för att få kontroll över södra delen av landet. Detta AMISOM-uppdrag avslutades våren 2022 och ATMIS-uppdraget (African Union Transitional Mission in Somalia) inrättades i dess ställe under FN:s mandat. Dess uppdrag är att vidta åtgärder mot al-Qaida och väpnade grupper allierade med ISIL (ISIS) och gradvis överföra säkerhetsansvaret till den somaliska regeringen.

Somalia är fortfarande i en kritisk situation. Al-Qaidas ”franchise-företagare” Al-Shabaab fortsätter sina attacker både i städer och på landsbygden. Externa aktörer tävlar om inflytande och klankonflikterna fortsätter.

I Somalia är 5,2 miljoner människor i behov av humanitärt bistånd, och det finns också ett stort antal interna flyktingar. Mer än 3,6 miljoner människor har tvingats fly på grund av konflikter, osäkerhet, tvångsfördrivning, torka och översvämningar. Viktig primärvård är till stor del inte tillgänglig. Uppskattningsvis 3,2 miljoner människor behöver skydd. Livsmedelstryggheten och näringssituationen försämras, särskilt i norra och centrala Somalia. De ekonomiska effekterna av Covid-19, säsongbetingade översvämningar och ödemarkernas gräshoppor ökar livsmedelsbristen.