De grundläggande faktorerna som påverkar Islands utrikespolitik är USA, Nato och övriga nordiska länder. Det viktigaste har varit relationen till USA. Island har varit medlem i Nordiska rådet sedan grundandet (1952).

1975 utökade Island sin fiskegräns upp till 200 nautiska mil i ett försök att minska utländska trålares torskfiske i vattnen nära Island. Resultatet blev skärmytslingar, särskilt med brittiska fiskare. I slutet av försoningsförhandlingarna som genomfördes genom FN och Nato fick Island behålla sin fiskegräns på 200 nautiska mil.

Fisket har påverkat Islands politik även i europeiska frihandelsarrangemang. Det har funnits ett utbrett motstånd mot EU-medlemskap i landet på grund av farhågor för att Island skulle kunna förlora sin kontroll över fiskbestånden i sina territorialvatten. Island har dock varit medlem i EFTA:s frihandelsorganisation sedan 1970 och är liksom Norge medlem i EES-frihandelsavtalet som trädde i kraft 1994. EES-avtalet garanterar tullfritt tillträde till EU:s inre marknad för de flesta isländska fiskprodukter, men fiskare från EU-länder har rätt till en årlig fångstkvot från isländska vatten.

En ny faktor som påverkar Islands utrikespolitik är Kinas växande roll i den arktiska regionen. Kinas större intresse för Island började först på 2010-talet och hänger samman med konsekvenserna av den globala uppvärmningen i de arktiska regionerna. Ur Kinas synvinkel är Islands läge i den västra änden av den arktiska grenen av den framtida ”Maritime Silk Road” (Polar Silk Road) användbar. Kineserna lockas också av fiskbestånden i Nordatlanten och Norra Ishavet, samt eventuella olje- och naturgasfyndigheter. Island och Kina undertecknade ett ömsesidigt frihandelsavtal 2013 som en del av Kinas bilaterala diplomati med kuststaterna i Ishavet. Kina har gjort betydande investeringar i Islands ekonomi.