Södra Kaukasien

Södra Kaukasien ligger geografiskt söder om Kaukasus bergskedjan. Det gränsar till Svarta havet i väster och Kaspiska havet i öster. Det finns tre länder i södra Kaukasus: Armenien, Azerbajdzjan och Georgien. Den norra gränsgrannen är Ryssland. I söder ligger Turkiet och Iran.

Länderna ingick i Sovjetunionen som socialistiska sovjetrepubliker på samma sätt som till exempel Estland, Lettland och Litauen. Alla länder blev självständiga 1991 i lite olika takt i och med Sovjetunionens officiella upplösning.

E-Kaukasia kartta

Södra-Kaukasien Bild: Wikimedia Commons.

Armenien

  • Area 29 743 km2 (Kajanaland c. 20 200 km2)
  • Knappt 3 miljoner invånare (uppskattning 2023)
  • Huvudstaden Jerevan
  • BNP nästan 40 miljarder USD (uppskattning 2021) (köpkraftsparitet korrigerad, PPP)
  • BNP/capita 13 300 USD (uppskattning 2021, PPP)

Azerbajdzjan

  • Area 86 600 km2 (finska Lappland c. 92 700 km2)
  • Nästan 10,5 miljoner invånare (uppskattning 2023)
  • Huvudstaden Baku
  • BNP på generösa 146 miljarder USD (uppskattning 2021) (köpkraftsparitet korrigerad, PPP)
  • BNP/capita 14 000 USD (uppskattning 2021, PPP)

Georgien

  • Area 69 700 km2 (de finska landskapen Norra Österbotten, Kajanaland och Norra Karelen totalt c. 75 000 km2)
  • Knappt 5 miljoner invånare (uppskattning 2023)
  • Huvudstaden Tbilisi
  • BNP 57,5 ​​miljarder USD (uppskattning 2021) (justerad köpkraftsparitet, PPP)
  • BNP/capita 11 400 USD (uppskattning 2021, PPP)

Armenien är en parlamentarisk republik där kristendomen är den dominerande religionen. Sedan självständigheten har den varit politiskt någorlunda stabil. Dåliga relationer med Azerbajdzjan (Nagorno-Karabach-krigen) och Turkiet (det armeniska folkmordet under den ottomanska perioden) har orsakat spänningar. Armenien är medlem i både Eurasian Economic Union (EAEU) och Collective Security Treaty Organisation (CSTO), som allmänt betraktas som förmedlare av ryskt inflytande. Den autonoma republiken Nakhchivan, som tillhör Azerbajdzjan, ligger separat från resten av landet på Armeniens territorium, på samma sätt som Nagorno-Karabach ligger på Azerbajdzjans territorium.

Azerbajdzjan är en presidentrepublik, som till och med har kallats en diktatur i många sammanhang. Den officiella religionen är islam. Heydar Aliyev, som verkade i landet redan under sovjettiden, valdes till andra president 1993 och han satt vid makten i 10 år, varefter sonen Ilham Aliyev har suttit som president. Gränsen för antalet presidentperioder har avskaffats. Politiskt har landet varit ganska stabilt.

Georgien är en parlamentarisk republik där den dominerande religionen är ortodoxi. De första åren av Georgiens självständighet dominerades av en stark kamp mellan olika maktgrupper. Samtidigt bröt provinserna Sydossetien och Abchazien sig loss från centralregeringen i ett inbördeskrig. Efter valet 2003, som ansågs vara bedrägligt, bröt den så kallade rosenrevolutionen ut och Saakasjvili valdes till president. Detta var början på Georgiens starka västorientering och eventuella strävan att bli medlem i både EU och Nato. 2008 drevs Georgien in i ett kort krig med Ryssland. Saakasjvili var tvungen att avstå från makten 2013. Den politiska instabiliteten har fortsatt fram till dessa dagar, och våren 2023 organiserades storskaliga demonstrationer mot lagförslag planerade av administrationen, som medborgarna anser att begränsar grundläggande rättigheter. Nominellt är Georgiens västerländska orientering fortfarande giltig, men aktiva ansträngningar för att driva den har försvagats.

När det gäller ekonomi kan Armenien räknas till blygsamt framgångsrika stater, Georgien lite högre, och på grund av sina oljeintäkter är Azerbajdzjan den klart mest framgångsrika av de tre. Rangordningen av länders bruttonationalprodukt på världslistan går från Azerbajdzjans 80:e plats till Armeniens 122. I synnerhet på grund av orienteringen västerut försvagades Georgiens handelsförbindelser med Ryssland och flera produkter förbjöds i Ryssland och också flygtrafiken avbröts.

Det har förekommit långvariga konflikter mellan länderna i södra Kaukasien. Armenisk separatism i regionen Nagorno-Karabach i Azerbajdzjan ledde till ett krig mellan Azerbajdzjan och Armenien, som stödde separatisterna, mellan 1993 och 1994. Den vapenvila som nåddes genom medling av Ryssland lugnade ner situationen, men konflikten fortsatte att pyra och har då och då eskalerat till väpnade sammandrabbningar.

Hösten 2020 bröt ett nytt krig ut mellan Turkiet-stödda Azerbajdzjan och Rysslands allierade Armenien. Azerbajdzjanska trupper avancerade långt in i Nagorno-Karabach-regionen. Efter några månaders strider förmedlades en vapenvila av Ryssland, och Ryssland har skickat trupper för att övervaka vapenvilan. De armeniska territorierna i Nagorno-Karabach förblev i stort sett oförändrade, men Azerbajdzjan kunde återta de flesta av de territorier man förlorat i det föregående kriget. Förlusterna av de väpnade styrkorna från båda sidor var flera tusen dödade och sårade. Det uppstod hundratals civila dödsoffer.

Krisen i Nagorno-Karabach har fortsatt även efter den uppnådda vapenvilan. Sedan maj 2021 har det förekommit periodiska strider, ”gränsskärmytslingar”, i de värsta av vilka, i september 2022, ett 50-tal soldater från båda sidor dog. I december 2022 började azerbajdzjanerna en blockad av Nagorno-Karabach, vilket stängde den enda vägen dit från Armenien. Blockaden har även inneburit avbrott i el, gas och fasta internetkablar. Blockaden har lett till en försämring av den humanitära situationen i regionen. Situationen är fortfarande olöst.

Under det georgiska inbördeskriget var utbrytarprovinserna Abchazien och Sydossetien en så kallad frusen konflikt i det forna Sovjetunionen. I augusti 2008 eskalerade krisen till ett kort krig i Sydossetien mellan Ryssland och Georgien. Kriget utkämpades också i mindre utsträckning i Abchazien och vid Georgiens kust vid Svarta havet. Efter ett segerrikt krig för Ryssland erkände landet Sydossetiens och Abchaziens självständighet. Det finns mycket motstridiga uppgifter om krigets förluster, men på grund av den korta varaktigheten var parternas förluster troligen bara några hundra.

De väpnade styrkorna i området

Huvuduppgiften för Armeniens väpnade styrkor är att skydda statens territoriella enhet. I Armenien finns en plan på övergång från värnplikt till yrkesarmé, men utan en tydlig tidtabell. I den nationella säkerhetsstrategin lyfts Azerbajdzjan upp som det främsta hotet. Inköp av utrustning har påbörjats med Indien, men som regel är Armenien beroende av Ryssland både för underhåll av den nuvarande utrustningen och för nya projekt.

Försvarsmaktens styrka är cirka 43 000, varav 40 000 i armén och 3 000 i flygvapnet och luftvärnet, Värnpliktstiden är 24 månader. Ungefär hälften av försvarsmaktens personal är yrkesanställda och hälften är värnpliktiga. Det finns cirka 210 000 soldater i reserven, men det finns ingen garanti för att det finns ett kontrollerat system.

Ryssland har en militärbas i Armenien. Dess styrka är cirka 3 000 soldater.

Nagorno-Karabach har också sina egna väpnade styrkor, och deras styrka uppskattas till omkring 20 000 soldater.

Omkring 2 000 ryska soldater övervakar vapenvilan i Nagorno-Karabach mellan Armenien och Azerbajdzjan.

Huvuduppgiften för Azerbajdzjans väpnade styrkor är det territoriella försvaret av landet. Azerbajdzjan, som traditionellt har förlitat sig på Ryssland för sin utrustning, har vänt sin politik kraftigt i riktning mot Turkiet och har börjat köpa utrustning även från Israel och Pakistan. Landet har ett bilateralt försvarsavtal med Turkiet, ratificerat 2002.

Försvarsmaktens styrka är cirka 64 000, varav 44 500 i armén, 8 600 i flygvapnet och luftvärnet och 1 700 i flottan och 9 100 i övriga separata styrkor. Tjänstgöringstiden för värnpliktiga är 18 månader. Det finns cirka 300 000 soldater i reserven, men det finns ingen garanti för att det finns ett kontrollerat system.

De Georgiska försvarsstyrkornas uppgifter är att skydda självständigheten och den regionala enheten samt att uppfylla internationella överenskommelser. Georgien har i nästan 20 år haft en stark politisk orientering mot väst och enligt det senaste utvecklingsprogrammet är målet att uppnå NATO-kompatibilitet för nio infanteribataljoner. Landet har också betydande utbildningsaktiviteter inom ramen för Natos Partnerskap för fred.

Försvarsmaktens styrka är cirka 22 000, varav 19 000 i armén, 1 300 i flygvapnet och luftvärnet och 1 600 i nationalgardet. Gränsbevakningsstyrkan är cirka 5 500. Värnplikten återinfördes 2017 och varar i 12 månader. Reservens storlek är cirka 140 000 soldater, men dess utrustning uppskattas vara ganska svag.