1994 fick Ukraina säkerhetsgarantier på basen av det s.k. Budapest-avtalet, mot att landet gav upp de kärnvapen som var stationerade på dess område. Krims status löstes 1997 med ett ”vänskapsavtal” med Ryssland. Då delades Svartahavsflottan mellan länderna och Ryssland fick rätt att hyra Sevastopols flottbas på Krimhalvön för eget bruk. Arrangemanget garanterade Ryssland en kritisk sjörutt till Svarta havet och vidare till Medelhavet.

I sina militärdoktriner från 2000-talet och andra säkerhetspolitiska dokument har Ryssland hotat att använda våld för att nå sina mål. I väst togs dessa hot inte på allvar, utan man trodde att ekonomiska och andra sociala relationer förhindrade möjligheten till krig. Vid säkerhetskonferensen i München 2007 anklagade president Putin USA för att sträva efter en unipolär världsordning, t.ex. med hjälp av Nato-expansion. Rysslands utrikespolitiska linje blev hårdare, men i Europa hoppades man fortfarande på att Ryssland skulle förbinda sig till västerländska och demokratiska värden. Ryssland utkämpade ett kort krig mot Georgien 2008, men senast annekteringen av Krim och påbörjandet av kriget i östra Ukraina 2014 påvisade Rysslands beredskap att använda våld.

Ryssland har sökt motiveringar för sin Ukrainapolitik från historien, såsom från tiden för Kievs Rus för mer än 1 000 år sedan, från tiden för det ryska imperiet, revolutionen 1917 och de första åren av sovjetstyret, och ukrainarnas samarbete med Tyskland under andra världskriget. Den ”fullständigt omotiverade” ”donationen” av Krim från ryska sovjetrepubliken till den ukrainska sovjetrepubliken som ägde rum på 1950-talet har också tagits upp. Den dåvarande ledaren för Sovjetunionen (ukrainaren) Nikita Chrusjtjov genomförde det för att fira 300-åriga unionen mellan Ryssland och Ukraina.

Många ryssar lämnades med trauman från händelserna i slutet av det kalla kriget, såsom upplösningen av Warszawapakten, de baltiska ländernas självständighet och slutligen Sovjetunionens upplösning 1991. Länderna i den tidigare Warszawapakten och de baltiska länderna ville gå med i Nato så snart som möjligt. Ryssland gjorde olika överenskommelser med Nato, men något verkligt förtroende föddes inte. Spridningen av de så kallade ”färgrevolutionerna” t.ex. I Georgien, Ukraina och delar av Centralasien skyllde Ryssland på västmakterna.

Ryssland ansåg att västvärlden inte brydde sig om de ryska synpunkterna i samband med kriserna i Irak, Afghanistan och Libyen. När Kosovo bröt sig ut sig från det slaviska Serbien i början av 2000-talet med stöd av väst, kände Ryssland återigen att dess intressen inte beaktades. Bakgrunden till krisen och kriget i Ukraina kan också ses de korta krig som utspelades i samband med Sovjetunionens upplösning och de s.k. frusna konflikterna i Georgien, Armenien, Azerbajdzjan och Moldavien som var en följd av dem. Ryssland har de senaste åren drivit sina intressen med militära operationer även i Afrika och Syrien både med hjälp av trupper ur de väpnade styrkorna och med halvmilitära privata armétrupper (bl.a. Wagner).

Ukrainakrisen och kriget underbyggs också av faktorer relaterade till Rysslands interna utveckling. Enligt Rysslands nuvarande uppfattning var 1990-talet en tid av ”för mycket frihet och kaos” i landet. I början av 2000-talet byggde president Putin upp ett förutsägbart liv för medborgarna och en politik som syftade till ekonomisk tillväxt, men samtidigt förändrades Ryssland år för år i en mer auktoritär riktning. Det möjliggjordes av medborgarnas passivitet, bristen på politiska alternativ, inskränkningen av civilsamhällets handlingsutrymme och statens strikta mediekontroll.

Utvecklingen mot krig började med Ukrainas s.k. orange-revolution (det första Majdan-upproret) 2004. Då förlorade den ryskstödda presidenten Viktor Janukovitj omvalet, och i hans ställe valdes den västvänlige Viktor Jusjtjenko. Det gjordes dock inga framsteg vad gäller medborgarnas framtidsutsikter, t.ex. på grund av oenighet bland pro-västliga ukrainare. Janukovitj vann nästa presidentval 2010. Ukrainas närmandeprocess till EU, som pågick då, misslyckades på grund av president Janukovitjs aktiva agerande. Detta orsakade det s.k. andra Majdan-upproret, som kulminerade i våld i slutet av februari 2014 och slutligen presidentens flykt till Ryssland. Som ett resultat erövrade Ryssland Krim med en överraskningsattack och startade ett krig även i östra Ukraina. Krigssituationen stelnade till ett ställningskrig i Luhansk- och Donetsk-regionerna våren 2015. Förhandlingar för att avsluta kriget hölls flera gånger i Minsk, Vitryssland, men de gjorda överenskommelserna höll inte. Ryssland lyfte också fram misslyckandena i avtalen i sina motiveringar till kriget.

Sommaren 2021 ifrågasatte president Putin i sin tidningsartikel legitimiteten i Ukrainas statliga existens. Förhandlingar mellan Putin och USA:s president Biden ägde rum i Genève om ”en ny relation och samordning av ländernas intressen”, men de ledde inte till resultat. I december publicerade Ryssland en förteckning med långtgående krav till västvärlden för att ta hänsyn till Rysslands säkerhetsintressen, men det var omöjligt för väst att acceptera den. Ryssland utmanade USA, Nato, OSSE och alla EU:s medlemsländer till förhandlingar, men fick rätt kalla svar. Samtidigt fortsatte Ryssland att koncentrera sina styrkor vid Ukrainas gränser, men ledarna för Frankrike och Tyskland, Macron och Scholz, som besökte Moskva, försäkrades att en lösning för att undvika krig fortfarande var möjlig.

I slutet av februari anordnades det ryska säkerhetsrådets teatraliska, offentliga möte och de separatistiska regionerna i östra Ukraina erkändes som självständiga stater. Den sedan länge förberedda storskaliga attacken mot Ukraina började den 24 februari. Enligt propagandan förväntade sig det ukrainska folket att Ryssland skulle befria dem från den ”nazistiska regimens” ok.