Den kinesiska ekonomin har förändrats från en planekonomi till en marknadsekonomi i och med de reformer som inleddes 1978. Den långvariga, starka BNP-tillväxten har höjt mer än 500 miljoner människor över fattigdomsgränsen. Trots denna utveckling låg 99 miljoner kineser år 2012 fortfarande under den nationella fattigdomsgränsen (årliga intäkter på 360 dollar): enligt Världsbankens statistik kommer det att finnas 23 miljoner medborgare under gränsen år 2018.

Kinas BNP är den näst högsta i världen efter USA. Mätt med köpkraftsjusterad BNP är den kinesiska ekonomin redan större än den amerikanska ekonomin. År 2020 blev Kina EU:s största handelspartner.

Kinas handelsbalans visar ett överskott. Exporten stod för mindre än 6 % av landets BNP år 1979 och nästan 36 % år 2007. Mellan 2001 och 2007 ökade exportens årliga värde från 288 miljarder dollar till 1 400 miljarder dollar. År 2019 var exportvärdet redan 2500 miljarder dollar. Kina är världens näst största importör av varor efter USA.

Kinas ekonomiska tillväxt är beroende, förutom av råvaror, av energi. Kina har investerat i energiprojekt i mer än 50 länder för att säkerställa tillförlitlig energiförsörjning. Kina täcker cirka 70 % av sitt råoljebehov genom import. Cirka 80 % av Kinas råolja transporteras med fartyg genom Malacka sundet och Sydkinesiska havet. För att säkra energiförsörjningen är den fria rörligheten för fartyg mycket viktig för Kina.

Kina har försökt förbättra sin energisäkerhet genom att bygga olje- och gasledningar från Ryssland, Kazakstan, Pakistan och Myanmar. Den senare rörledningen är en del av ett gigantiskt Belt and Road-projekt och erbjuder ett alternativ till att passera Malacka sundet. Rörledningen transporterar råolja, som importerats från Mellanöstern och Afrika med fartyg, utanför Myanmars kust till Kina.

Tillväxttakten begränsas av landets storlek och de stora resurser som krävs för ekonomisk tillväxt. Den ekonomiska utvecklingen bromsas också av den krympande befolkningen i arbetsför ålder, den minskande mängden fri arbetskraft på landsbygden, åtgärder för hantering av miljöproblem och ökningen av de redan höga skuldnivåerna samt osäkerheter på både inhemska och internationella marknader.

Kinas ekonomiska tillväxt år 2019 var den långsammaste sedan år 1990 men Kina var det enda betydande finansmakten vars BNP växte under coronakrisen (år 2020 2,3 %). Efter krisen växte Kinas BNP 8,1 % år 2021 men har sedan dess avmattats och tillväxten år 2022 var ”endast” 3 %. Folkkongressen satte i mars 2023 som målsättning för BNP tillväxt år 2023 till 5,5 %.

Kinas ekonomiska tillväxt har baserats på investeringar och produktion av varor. Den nuvarande tillväxtmodellen baseras alltmer på tillväxt av konsumenternas efterfrågan och tjänster. Konsumtionen svarade för 51 % av den ekonomiska tillväxten 2020.

Sedan 2013 har Kina investerat miljarder för att bli en drivkraft för den globala ekonomin. Landet strävar till att förändra världens politiska och ekonomiska relationer. Kina vill fylla världsmarknaden med sina produkter, och det finns en plan för det. Projektet, som kallas Nya silkesvägen, på 1000 miljarder dollar (Belt and Road Initiative, BRI) är det dyraste projektet i mänsklighetens historia. Den består av järnvägar, sjörutter och vägar som leder till Europa, Afrika och resten av Asien. Hamnar, järnvägsstationer och industriområden byggs längs Silkesvägen med kinesiskt kapital och teknologi.

Bristfällig statistik gör det svårt att bedöma den ekonomiska situationen i Kina, men före räntekrisen 2020 minskade tillväxten och marknadsoron ökade. Räntekrisen påverkade den ekonomiska tillväxten ytterligare. I värsta fall kan företag, som redan är i dålig form och överskuldsatta, utlösa en kris som sprider sig till finanssektorn. Bostadsmarknaden är ett exempel på en sektor där starkt skuldsatta företag i byggnadsbranschen har det ännu svårare än tidigare. Den snabba försämringen av den globala ekonomiska situationen skapar nya problem för kinesiska företag.