Rysslands utrikespolitik

Rysslands utrikes- och säkerhetspolitik regleras av flera dokument, varav de viktigaste är:

  • grundlagen
  • militärdoktrinen (2014)
  • utrikespolitiskt koncept (2016)
  • strategi för nationell säkerhet (2021)

Dessutom definieras Rysslands säkerhetspolitiska linjedragningar, t.o.m. i högre grad än vad officiella dokument ger vid handen, genom presidentens tal.

Kuva: Venäjän turvallisuuspolitiikan päätekijä kahden apulaisensa kanssa. Kuvalähde: Venäjän presidentinhallinnon lehdistö- ja informaatiopalvelu.

Foto: Huvudförfattaren till Rysslands säkerhetspolitik med sina två assistenter. Bildkälla: Press- och informationstjänst för den ryska presidentadministrationen.

Av alla officiella dokument kan man dra slutsatser om Rysslands vilja gällande vad Rysslands president och utrikesminister samt med sina officiella dokument framförde och krävde i december 2021:

  • Ryssland vill ha juridiskt bindande garantier för att Nato håller sig borta från länder som tidigare hörde till Sovjetunionen och att Nato inte heller i övrigt utvidgas österut.
  • Nato avslutar sina ”militära aktiviteter” i Östeuropa.
  • Vapensystem som utgör en fara för Ryssland grupperas inte så att deras verkansområde omfattar Ryssland.

Tolkning av Ryssland officiella dokument har delvis gjorts i efterskott efter att storanfallet började med principen ”man borde ju ha kunnat förutse vad man strävar efter med detta”. Anfallen mot Georgien, erövringen av Krim och påbörjandet av kriget i Öst Ukraina fick dock inte politiker i väst att tro på Ryssland slutliga avsikter. Som exempel i Finland duger utrikespolitiska institutets år 2016 publicerade rapport gällande Ryssland (https://www.fiia.fi/julkaisu/venajan-muuttuva-rooli-suomen-lahialueilla). Rapportens syften misstänktes allmänt och delvis fick den ett ganska fördömande mottagande.

En rysk studie listade framgångarna och förlusterna i Putins 20-åriga regeringstid. Betoningen låg på framgångar och misslyckanden i utrikespolitiken.

Framgångar:

  • stärkande av landets säkerhet och suveränitet
  • återuppbyggning av det militärindustriella komplexet, nya vapensystem
  • stärkande av Rysslands geopolitiska ställning
  • anslutningen av Krim till Ryssland
  • hjälp till Syrien och framgångsrikt deltagande i krigföringen
  • stärkande av Rysslands auktoritet, särskilt i Mellanöstern
  • stödande av den legitima regeringen i Venezuela

Misslyckanden:

  • långvarig orientering västerut, som visade sig vara ineffektiv (Kina är nu viktigare)
  • ineffektivt arbete med OSS-länderna i 23 år, misslyckande med politiken gentemot Ukraina och Vitryssland
  • Libyens kollaps
  • ofullbordad leverans till Iran av S-300 luftvärnsmissilsystem (vapenförsäljning för miljarder förverkligades inte)
  • avståndstagande från halvofficiella allierade, Grekland, Montenegro och Serbien
  • Natos utvidgningar österut 2004, 2008 och 2017
  • förlust av baserna i Kuba och Vietnam 2002
  • överlämning av tre öar till Kina
  • utlåning av flera miljarder utan säkerhet: 17 miljarder euro till afrikanska länder, Irak och Afghanistan, båda 10 miljarder euro och Kuba 27 miljarder euro.

Utanför den ovan nämnda undersökningen kan man till förteckningen över förluster åren 2022–2023 addera följande helheter:

  • Utländska företag har lämnat Ryssland.
  • Företagskapningar och nationalisering gällande ovan nämnda företag och det därmed för årtionden förlorade förtroendet-det lönar sig inte, p.g.a. riskerna, att investera i Ryssland.
  • Finlands och Sveriges ansökan om medlemskap i NATO, som fick brett understöd bland folken.
  • Avslutandet av jordgas och oljehandeln med väst.
  • Ukraina har utträtt ur Rysslands sfär av inflytande.
  • Realiserandet av den ryska krigsmaktens prestationsförmåga.
Pilapiirros Putinista. Kuvalähde: Twitter

Bildkälla: Twitter

Ryssland byggde systematiskt upp en hotbild gällande Ukraina senast fr.o.m. år 2014 och samtidigt placerades allt klarare väst och speciellt USA i ”fiendelägret”. Det konstaterades nästan utan undantag att väst hade genomfört maktskiftet i Ukraina för att uppnå sina egna syften. Minsk avtalen förhandlades och krävdes i Ukraina för att stabilisera situationen. Det har bedömts att avsikten med dem var att få ett grepp om Ukrainas statliga beslutsfattande minst genom dessa ”revolterande republiker”.

Samtidigt byggdes en bild av Ukraina som ett säte för ”nynazister” vars administration idkar folkmord mot rysktalande öst ukrainare. Inget fog för dessa påståenden har kunnat konstateras. En kulminationspunkt var skrivelsen, som påstods vara uppgjord av Putin personligen, ”Rysslands och Ukrainas historiska enhet”. I den konstaterades att Ryssland och Ukraina var ett folk, som evigt skulle leva tillsammans. Artikeln bedömdes innehålla flera historiska nytolkningar och direkta lögner, vars sanningsenlighet avslöjades senast den 24.2.2022.