Rysslands utrikes- och säkerhetspolitik regleras av flera dokument, varav de viktigaste är:

• Konstitutionen,
• Militärdoktrinen (2014),
• Utrikespolitiskt koncept (2016),
• Strategi för nationell säkerhet (2021),
• Kärnvapendoktrinen (2024).

Dessutom definieras Rysslands säkerhetspolitiska linjedragningar, t.o.m. i högre grad än vad officiella dokument ger vid handen, genom presidentens tal.

Huvudförfattaren till Rysslands säkerhetspolitik med sina två assistenter. Bildkälla: Press- och informationstjänst för den ryska presidentadministrationen.

Tilläggsinformation

Av alla officiella dokument kan man dra slutsatser om Rysslands vilja gällande vad Rysslands president och utrikesminister samt med sina officiella dokument framförde och krävde i december 2021:

• Ryssland vill ha juridiskt bindande garantier för att Nato håller sig borta från länder som tidigare hörde till Sovjetunionen och att Nato inte heller i övrigt utvidgas österut.
• Nato avslutar sina ”militära aktiviteter” i Östeuropa.
• Vapensystem som utgör en fara för Ryssland grupperas inte så att deras verkansområde omfattar Ryssland.

Tolkning av Ryssland officiella dokument har delvis gjorts i efterskott efter att storanfallet började med principen ”man borde ju ha kunnat förutse vad man strävar efter med detta”. Anfallen mot Georgien, erövringen av Krim och påbörjandet av kriget i Öst Ukraina fick dock inte politiker i väst att tro på Ryssland slutliga avsikter. Som exempel i Finland duger utrikespolitiska institutets år 2016 publicerade rapport gällande Ryssland (https://www.fiia.fi/julkaisu/venajan-muuttuva-rooli-suomen-lahialueilla). Rapportens syften misstänktes allmänt och delvis fick den ett ganska fördömande mottagande.

Inledning av ett storskaligt krig 2022 har kollapsat Rysslands relationer med väst. Följande händelser beskriver fördjupningen av detta relationsgap:

• Utländska företag har lämnat Ryssland.
• storskaliga sanktioner har införts mot den ryska ekonomin,
• gränser har stängts och ryska medborgares rörlighet har begränsats i många länder,
• flygtrafiken till västländerna har upphört,
• Företagskapningar och nationaliseringar av ovan nämnda företag har skett, vilket har lett till ett förlorat förtroende under årtionden — det anses inte lönsamt att investera i Ryssland på grund av riskerna.
• Finlands och Sveriges inträde i Nato,
• En minskning och ett förutsägbart upphörande av handeln med naturgas och olja med västländer,
• Ukrainas förlust från Rysslands intressesfär,
• realiserandet av den ryska krigsmaktens prestationsförmåga.

Ryssland byggde systematiskt upp en hotbild gällande Ukraina senast fr.o.m. år 2014 och samtidigt placerades allt klarare väst och speciellt USA i ”fiendelägret”. Det konstaterades nästan utan undantag att väst hade genomfört maktskiftet i Ukraina för att uppnå sina egna syften. Minsk avtalen förhandlades och krävdes i Ukraina för att stabilisera situationen. Det har bedömts att avsikten med dem var att få ett grepp om Ukrainas statliga beslutsfattande minst genom dessa ”revolterande republiker”.

Samtidigt byggdes en bild av Ukraina som ett säte för ”nynazister” vars administration idkar folkmord mot rysktalande öst ukrainare. Inget fog för dessa påståenden har kunnat konstateras. En kulminationspunkt var skrivelsen, som påstods vara uppgjord av Putin personligen, ”Rysslands och Ukrainas historiska enhet”. I den konstaterades att Ryssland och Ukraina var ett folk, som evigt skulle leva tillsammans. Artikeln bedömdes innehålla flera historiska nytolkningar och direkta lögner, vars sanningsenlighet avslöjades senast den 24.2.2022.

Västs reaktioner efter att ett storskaligt krig hade inletts överraskade förmodligen Ryssland med sin hårdhet. Västvärlden hade bara reagerat halvhjärtat på Rysslands ockupation av Krimhalvön 2014 och på inledandet av begränsade militära operationer i östra Ukraina och erövringen av huvudstäderna i två oblaster, eller ”län”, Donetsk och Luhansk.