Under de senaste 70 åren har FN:s fredsbevarande styrkor utvecklats avsevärt som ett instrument för internationell krishantering. De har visat sig vara ett viktigt verktyg för att upprätthålla global fred och säkerhet. För närvarande (2023) pågår 14 fredsbevarande insatser.

Under de senaste åren har utmaningarna varit allt svårare omständigheter och ett upplägg där alltmer komplexa politiska, ekonomiska och politiska faktorer samverkar. FN har inte kunnat svara på de förändrade kraven. Genomförandet av mandaten försvåras av en långsam beslutsprocess, ibland med inslag av byråkratisk mikroadministration, bristande förtroende bland medlemsstaterna och bland FN:s egen personal, otillräcklig resurstilldelning i förhållande till mandatens ambitionsnivå samt allmän brist på öppenhet i verksamheten.

Generalsekreterarens initiativ för att förbättra och effektivisera insatserna (Action for Peacekeeping, A4P 2018) -programmens målsättningar strävar till att förstärka åtgärdernas inverkan med beaktande av dagens förutsättningar.

Det övergripande målet är att öka utrymmet för aktörer att uppnå gemensamma mål. Det övergripande målet är att skapa en mera sammanhängande struktur som smidigt och effektivt samlar världsorganisationens satsningar på freds och säkerhetsarbete genom att prioritera förebyggande åtgärder, upprätthållande av fred och implementera Agenda 2030.

Den oberoende panelen på hög nivå om FN:s fredsinsatser 2015, drog slutsatsen att ”världen förändras och FN:s fredsoperationer måste förändras med den”

I processen ”New Horizon”, som inleddes 2009, bedömdes de viktigaste politiska och strategiska problem som FN:s fredsbevarande insatser står inför i dag och under de kommande åren. Möjligheten att återuppta den pågående dialogen med berörda parter om tänkbara lösningar och en bättre positionering av FN:s fredsbevarande åtgärder övervägdes också med nuvarande och framtida krav som referensram.

I ”An Agenda for Peace” från 1992 introducerades termen ”fredsframtvingande”. Det grundade sig på tanken att det också fanns en önskan att använda FN-trupper för att säkra vapenvila och andra uppgifter som var för krävande för de lätt beväpnade fredsbevararna. FN:s fredsstyrka bör därför vara tyngre beväpnad och specialutbildad för svårare uppgifter.

På så sätt har syftet varit att göra det möjligt att sätta in en fredsbevarande styrka i en region, även utan de berörda staternas samtycke (t.ex. Irak nära kuwaitiska gränsen 1991) eller användning av vapen i andra fall än självförsvar (t.ex. skydd av civil personal). På så sätt bemyndigade säkerhetsrådet att genomföra NATO-operationer på områdena Bosnien-Hercegovina och Kosovo (IFOR, SFOR och KFOR).