EU:s krishantering i praktiken

Sedan 1990-talet har EU deltagit i fredsbevarande och annan krishantering, främst genom att stödja återuppbyggnad och samhällets basfunktioner. Egentliga EU-ledda krishanteringsoperationer har genomförts sedan 2003. EU:s insatser sträcker sig från traditionell fredsbevarande verksamhet till civil krishantering och återuppbyggnad.

Militär krishantering

EU har i regel haft ett nära samarbete med FN och andra internationella organisationer gällande fredsbevarande och annan krishantering. Grunden är det regelverk som utvecklats för FN:s fredsbevarande arbete. EU tillämpar liknande förfaranden gällande militär verksamhet som Nato.

EU:s första militära krishanteringsoperationer genomfördes i Norra Makedonien 2003. Condordia-operationen hade en styrka på cirka 300 soldater. Artemis-operationen, som Frankrike hade huvudansvar för, verkställdes i Demokratiska Republiken Kongo. Artemis hade ett FN-mandat och stödde FN-operationer. Artemis har setts som en modell för EU:s stridsgruppskoncept.

År 2025 har EU åtta pågående militära krishanteringsoperationer, varav Fyra är bistånds- eller utbildningsinsatser och fyra är verkställande insatser. Under de senaste åren har fokusen i EU:s militära krishantering legat på utbildning av målländernas väpnade styrkor och på marininsatser. Operationernas uppgift är att på begäran av mållandet ge militär rådgivning till dess väpnade styrkor. Det rör sig bland annat om EUMAM Ukraina och EUTM RCA. Till operationernas uppgifter hör bland annat bekämpning av sjöröveri och smuggling samt skydd av handelssjöfarten. Insatserna omfattar EUNAVFOR ASPIDES i Röda havet och Indiska oceanen samt EUNAVFOR IRINI i Medelhavet.

Civil krishantering

Civila krishanteringsinsatser har genomförts i krisområden och på andra håll i områden där samhällets huvudfunktioner behöver stöd. Viktiga områden för civil krishantering är utvecklingen av polisväsendet, rättsväsendet, gränskontrollen, tullen, kriminalvården och andra förvaltningsgrenar.

De civila krishanteringsinsatserna kan också gälla övervakning av vapenstillestånd eller fredsavtal och främjande av minoritetsfrågor och demokrati. I allt högre grad handlar det också om att reformera säkerhetssektorn i landet (väpnade styrkor, polis, gränsbevakning, tull osv.). Aktörer i insatser är till exempel poliser, domare, åklagare, fångvaktare, gränsvakter eller tullmyndigheter. Under de senaste åren har den civila krishanteringen också haft i uppdrag att övervaka krisområden, såsom EU:s övervakningsmission Georgien (EU Monitoring Mission EUMM Georgia).

Vid EU:s toppmöte i Helsingfors 1999 enades man om utvecklingen av den civila krishanteringen i EU, vilket ledde till att de första prioriteringarna fastslogs 2000. De valda prioriteringarna omfattade polisarbete, förstärkning av rättsstatsprincipen, förstärkning av den civila förvaltningen i krissituationer och räddningstjänst. Senare tillkom även övervakning, stöd till specialsändebud och civila beredskapsgrupper.

EU:s civila krishanteringsinsatser har ökat snabbt.

Integrerat genomförande av fredsbevarande och krishantering

EU kan använda civil och militär kapacitet utanför EU för att bevara fred, förebygga konflikter och stärka den internationella säkerheten. Inom ramen för den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken får följande uppgifter utföras:

• humanitära och räddningsuppdrag,
• förebyggande av konflikter,
• stridsgruppers uppgifter i krishanteringen,
• samarbetet i nedrustningsfrågor,
• rådgivning och stöd i militära frågor och
• stabilisering efter konflikt.

Målen för uppgifterna och det sätt på vilket de skall utföras fastställs av EU:s råd. Rådet tilldelar uppgifter till villiga och kapabla medlemsländer. EU kan också besluta om tredjeländers deltagande i EU:s insatser och operationer. Politiska och säkerhetskommittén utövar politisk kontroll ledning av rådet och den höga representanten politisk kontroll och strategisk ledning av krishanteringsinsatser.