EU:s militära kapacitet

Europeiska unionen har 450 miljoner invånare och den sammanlagda bruttonationalprodukten (BNP) är högre än Förenta staternas. Rysslands BNP är dryg en tiondel av EU-ländernas gemensamme BNP.

Utvecklingen av EU:s militära förmåga har påverkats av att nästan alla militärt betydelsefulla EU-länder även är NATO-medlemmar.

Eftersom EU-länderna har mycket olika säkerhetspolitiska intressen kan man inte vänta sig att EU skulle utvecklas till en aktör, i likhet med USA, för militära uppgifter utanför det egna området. De beslut som fattas för att utveckla EU:s militära styrka har i första hand som syfte att skapa en begränsad förmåga till krishanteringsuppgifter.

Det har konstaterats vara problematiskt, att EU-länderna saknar spanings förmåga och strategisk transportkapacitet, vilket skulle möjliggöra snabb förflyttning av trupper till uppgifter utomlands. Många EU-länders krigsmakter lämpar sig heller inte för uppgifter utomlands och utbildningen är inte inriktad på krishantering.

Förbättra prestanda för EU:s krishanteringsstyrkor

Europeiska rådet beslöt i Helsingfors 1999 att EU skall utveckla en självständig krishanteringskapacitet. Planen fick namnet ”Helsinki Headline Goal” . Den förverkligades i stort sett inom den planerade tidtabellen på cirka fem år.

År 2004 antog Europeiska rådet ett nytt övergripande mål 2010 (Headline Goal 2010) för att vidareutveckla EU:s militära krishanteringskapacitet. I den beaktas den europeiska säkerhetsstrategi som antogs i december 2003, utvecklingen i den strategiska omgivningen och inom teknologin samt erfarenheter från EU:s insatser. Det nya övergripande målet ska avhjälpa kvarvarande kapacitetsbrister.

Fokus för det allmänna målet 2010 låg på att utveckla styrkornas kvalitet och snabbinsatsförmåga. På grundval av stridsgruppskonceptet har unionen redan utvecklat militärt uthålliga, snabbt operativa trupphelheter för krishantering inom ramen för de s.k. Peterberguppgifterna.

Stridsgrupper (EU Battle Groups) kan användas antingen som separata styrkor eller som del av en större, långvarigare operation. Syftet är framför allt att stödja FN, till exempel i de tidiga faser av fredsbevarande operationer eller i en situation där upptrappningen av krisen kräver en förändring av FN:s ursprungliga handlingslinje.

EU har också länge haft till sitt förfogande Euroarmékåren (Eurocorps), vars stab är i Strasbourg. Dess snabbt insatsberedda kärnstyrkan består av den Fransk-tysk brigaden, och flera andra länder har tilldelat den stridsstyrkor. Uppgifterna är mycket varierande från fredsbevarande insatser till regelrätta stridsuppgifter i krävande förhållanden.

Syftet med det övergripande målet 2010 var generellt att förbättra EU-styrkornas samverkansförmåga, insatsberedskap, strategiska rörlighet och uthållighet på insatsområdet. Prestandakraven baseras på fem tänkbara uppdrag:

• förebyggande av konflikter
• återställande av fred
• stabilisering och återuppbyggnad i ett krisområde samt rådgivning och stöd till tredje länder i militärfrågor
• räddningsuppdrag
• humanitära insatser

Implementeringen av det övergripande målet 2010 har fortskridit från identifiering av prestandakrav, listning och analysering av utbjudna truppbidrag till identifiering av brister, prioritering och till att åtgärda brister.

Kapacitetsutvecklingsplanen (CDP), som utarbetats under ledning av europeiska försvarsbyrån (EDA), är en nyckelfaktor.

Europeiska handlingsplanen för försvar 2016. Den 14 november 2016 antog rådet slutsatser om genomförandet av EU:s globala strategi på säkerhets- och försvarsområdet. I slutsatserna angavs tre strategiska prioriteringar: bemöta externa konflikter och kriser, bygga upp partners kapacitet och skydda EU och dess medborgare.

Det viktigaste av de beslut som fattats under de senaste åren är genomförandeplanen för säkerhet och försvar (Implementation Plan on Security and Defence) som antogs 2016 och vars åtgärder är inriktade på följande områden inom ramen för EU:s globala strategi:

• agerande i externa konflikter och kriser
• kapacitetsuppbyggnad av partners
• skydd av EU och dess medborgare

Konkreta åtgärder för att uppnå dessa mål:

• en samordnad årlig försvarsöversikt (CARD) för att öka försvarssamarbetet mellan medlemsländerna
• det permanent strukturerade samarbetet (Permanent Structured Co-operation, PESCO) för att stärka försvarssamarbetet mellan medlemsländer som vill gå längre i samarbete
• den militära planerings- och ledningskapaciteten (MPCC) för att förbättra krishanteringsstrukturerna
• den europeiska fredsbevarande resursen, inklusive: EU:s stridsenheter och civila tillgångar

Europeiska handlingsplanen för försvar 2016

Den europeiska försvarshandlingsplan (European Defence Action Plan) som europeiska kommissionen lade fram 2016 konstaterar att EU:s medlemsländer använde cirka 200 miljarder euro på sitt försvar under 2015.  Samtidigt spenderade Förenta staterna mer än dubbelt så mycket på försvaret som EU-länderna tillsammans.

I sitt meddelande anger kommissionen följande:

• Sänkningen av försvarsbudgetarna har också påverkats av den ineffektiva användningen av medlen.
• Den fragmenterade europeiska marknaden föranleder onödig dubblering av kapacitet, organisationer och utgifter.
• En EU-omfattande konkurrens och ett ökat samarbete är sätt att förbättra effektiviteten och den innovativa kapaciteten hos den europeiska försvarsindustrin.
• Merparten av de medel som anslås till försvar användas för nationell upphandling. Upphandlingen av gemensam försvarsmaterial stod endast för 22 % av alla inköp av försvarsteknologi under 2014.

I sin handlingsplan har kommissionen föreslagit följande åtgärder för att förbättra den europeiska försvarsindustrins konkurrenskraft och skapa en mer integrerad marknad för försvarsutrustning i Europa:

• förbereda en europeiska försvarsfond
• rikta investeringar till produktionskedjor inom försvarssektorn
• förstärka den inre marknaden för försvarsbranschen

Dessutom vill kommissionen i möjligaste mån främja civil-militära synergieffekter inom ramen för EU:s politik.

Brexits inverkan på EU:s militära kapacitet

Storbritanniens utträde ur EU kommer också att påverka EU:s säkerhets- och försvarspolitik och de militära resurser som EU har tillgång till.   Storbritannien är ett av Europas ledande länder när det gäller militär kapacitet, en kärnvapenmakt och en permanent medlem av FN:s säkerhetsråd.

Den politiska deklaration som antagits av båda parter och som ingår i Storbritanniens utträdesavtal innehåller en förteckning över åtgärder inom utrikespolitik, säkerhet och försvar, inom vilka parterna eftersträvar fortsatt samarbete.

I november 2020 beslutade Europeiska rådet om de allmänna villkoren för att tredjeländer får inbjudas att ansluta sig till enskilda PESCO-projekt. Beslutet gäller även Storbritannien.

Samarbete mellan EU och Nato

Samarbetet mellan EU och Nato i krishantering- och försvarsfrågor inleddes samtidigt som EU, i samband med genomförandet av Nicefördraget, beslutade att inrätta besluts- och förberedande processer för det praktiska genomförandet av GSFP.

Vid EU:s toppmöte i Nice antogs ett dokument om samarbetet mellan EU och Nato, som fortfarande ligger till grund för samarbetet.

År 2016 beslutade EU och Nato att ha ett nära samarbete i enlighet med deklarationen om samarbete vid Nato-toppmötet i Warszawa. Parterna har kommit överens om 42 konkreta åtgärder för att verkställa deklarationen.

Under 2018 granskade Nato toppmötet i Bryssel läget i samarbetet mellan EU och Nato och utfärdade en ny gemensam deklaration. I den fastställs en gemensam vision om hur EU och Nato avser att samarbeta för att motverka gemensamma säkerhetshot.

Samarbetet mellan EU och   Nato kommer att inriktas på områden som:

• militär rörlighet
• motverkan av hybridhot
• främja cybersäkerhet
• motverka terrorism
• kvinnor, fred och säkerhet

I januari 2023 gav EU och NATO en gemensam deklaration om sitt samarbete. I deklarationen konstaterades, att eftersom säkerhetshoten och -utmaningarna har fördjupats, skall samarbetet förstärkas speciellt gällande följande områden:

• den ökande geostrategiska konkurrensen
• resiliens
• skyddandet av kritisk infrastruktur
• de s.k. föränderliga teknologierna som är under utveckling
• rymdbranschen
• säkerhetsförändringar förorsakade av klimatförändringen
• utländsk informationsmanipulering och- störning

Svårigheten med samarbete har varit att begränsa det till de områden som är godtagbara för alla EU- och Natomedlemsländer. Utmaningarna att utvidga samarbetet har framför allt förorsakats av de turkiska åsikterna inom Nato och Cyperns åsikter inom EU.